Vivianne bor vackert i naturnära glesbygd med den tillgivna blandrashunden Sigge 7,5 år. Här har hon och hennes man en gång drivit en fiskeodling tillsammans.
På platsen hon älskar finns också två stora trähus fyllda med inte mindre än 450 naturtrogna och livfulla porslinsdockor av varierande storlek. Med noggrannhet och en stor portion kärlek har hon tillverkat dem i mer än två decennier. Hennes hus är ett äkta dockhus.
Masterexamen
När Vivianne för första gången fick se en handgjord porslinsdocka föll hon som en fura och snart var den egna tillverkningen igång med all den kreativitet och skaparlusta som finns i hennes händer.
Vivianne gick flera kurser och provade sig fram på egen hand med olika material.
- Vi kursdeltagare bytte erfarenheter och saker mellan varandra och på så sätt gick det framåt.
Mot USA
Kurserna ledde till att Vivianne fick medalj och hon är en av sju i Sverige som har en masterexamen i porslinsdockstillverkning. Med den hade hon kunnat söka in på Konstfack i New York om hon hade velat.
- Jag var så glad och lycklig att kunna göra något som ingen i byn tidigare hade gjort, att söka sig till New York var inget för mig, säger Vivianne.
Första dockan skickades med post till Tyskland för att tävla. Hon kom tillbaka med ett rött band som innebar en tredjeplacering.
Sedan bar det av till USA, närmare bestämt till Oneonta, New York.
- Dockan jag skulle tävla med gick sönder under resans gång och jag hade absolut ingenting att laga den med när jag kom fram, vilken pärs det var. Jag brukar säga att jag både transporterade och transpirerade på den resan. Till slut lyckades jag laga den och hon vann ett fjärde pris, säger Vivianne.
Vill ha dem nära
Totalt har hon tävlat åtta gånger med sina dockor, både i och utanför Sverige. Den docka Vivianne är mest stolt över är en reproduktion av en fransk antik docka där alla sömmar är sydda för hand. Den kammade hem 98 poäng av 100 möjliga och tog ett helt år att göra.
- För att få rätt hudton var jag tvungen att bränna tre olika sorters ansikten. Att hitta rätt sorts material till dockan är en hel vetenskap och kräver mycket letande. Jag har många timmar bakom alla mina dockor, det ska inte vara något slarv, säger Vivianne.
I dag är det färdigt med docktillverkningen för Viviannes del. Nu är det hunden Sigge och gården som får hennes uppmärksamhet. I och med makens bortgång för ett år sedan fanns inte lusten där på samma sätt längre.
- Allt har sin tid och så har det varit för mig med. Många har frågat mig om jag inte ska sälja mina dockor men jag gillar att ha dem omkring mig.