”Det enda jag ville var att överleva natten”

Det här är berättelsen bakom en tidningsrubrik om grov kvinnofridskränkning. En verklighetshistoria utan givet slut. "Det är som att ha en kronisk sjukdom, man lär sig leva med det", säger kvinnan i texten.

Foto: Mari Gustafsson

Länet2014-10-04 06:00

Vi skummar en artikel i tidningen. Ett kort referat från en rättegång.

En man med kriminellt förflutet, dömd för grov kvinnofridskränkning.

Ord som slagen , sparkad och bränd med cigaretter .

I en av dessa texter från förra året är hoten och misshandeln sammanfattade i elva åtalspunkter, men enligt åklagaren bara en liten del av vad kvinnan verkligen utsatts för.

Ett våld så frekvent att det är svårt att ange när och vad som hänt.

"Vågar du sova?"

Det du läser just nu – är berättelsen om vad som hände bakom tidningsrubriken.

Vi ska ta oss till början av händelseförloppet, för att försöka förstå.

Men vi börjar i kaos.

Det är natt över småstad och andra dygnet som Jennie, en medelålders tonårsmamma, hålls inspärrad i sin lägenhet.

På dagarna får hon inte gå till jobbet, om nätterna håller mannen som hon haft en kärleksrelation med henne vaken.

När hon slumrar till blir hon väckt. Han visar en kvällstidningsartikel om en man som dödat sin kvinna när hon sov och frågar: ”Vågar du verkligen sova?”.

Kommer polisen ?

När mannen går ut på balkongen för att röka tvingar han Jennie att sitta i en fåtölj precis innanför dörren, så att han ser vad hon gör.

Snabba fingrar på mobildisplayen. Hon hinner precis få iväg ett sms till en familjemedlem och radera det innan han kontrollerar vad hon gör.

Hon säger att hon surfar.

Sedan väntar hon.

För i meddelandet ber hon om polishjälp för första gången.

Utan att veta om hennes ord gått fram, utan att veta om mottagaren sover och inte hör plinget väntar hon.

Lyssnar efter fotsteg i trappuppgången.

Till sist ringer polisen på dörren.

Det är början till ett slags slut på Jennies berättelse.

Om han återvänder

En berättelse som leder fram till skyddad identitet, med en handlingsplan som säger hur hon ska lämna sin bostadsort för att aldrig återvända om han syns till igen.

Det här är en text om blixtkärlek, och om hur våld och hot nästlade sig in och blev en slags normalitet. Det handlar också om hur samhället ställde upp för Jennie när hennes liv blev polissak.

Det är en lång text, för en sådan berättelse kan inte göras kort.

Himlastormande kär

Våren 2012. Jennie träffar en man från södra Sverige på nätet och blir förälskad. Från deras första samtal är Joakim öppen med sin bakgrund som omfattar grov kriminalitet och drogmissbruk.

–  Han sa att han jobbade på att hålla sig drogfri och att han skötte sig sedan en tid tillbaka. Jag tänkte att om han var ärlig med det så förtjänade han en chans, säger Jennie.

De träffas för första gången och firar midsommar tillsammans.

– Under den veckan märkte jag inget konstigt, men efteråt har jag tänkt att under en vecka klarar man av att hålla uppe fasaden. Han var charmig och trevlig, romantisk och intensiv. Kom med champagne och blommor och jag drogs med, det var härligt att få känna så, säger Jennie.

I deras fortsatta kontakt, via telefon och nätet, känner Jennie för första gången på sig att allt inte är som det ska.

– När vi skypade satt han i mörkret och skyllde på olika saker, ibland svarade han inte alls. Jag började misstänka att han tog droger igen.

Så blir Joakim otrevlig på telefon och Jennie bestämmer sig för att bryta relationen. Säger att hon inte ville ha något mer med honom att göra.

– Jag ville inte vara en del av hans liv, utan tänkte att vi kunde höras när han klarat upp det igen.

Svårast när han är snäll

Det är nu hösten 2012.

– I efterhand tycker jag att jag borde ha förstått hur det skulle bli och kan analysera små tecken. Han ville inte släppa mig, hade lite stalker-beteende, ringde och skickade sms. Han pendlade från att vara gullig till att mordhota mig och allt däremellan, säger Jennie.

Det som är svårast att hantera är när han är gullig mot henne.

Då har hon svårt att lägga på luren.

– Jag ville veta vad han hade att säga. Dessutom var jag rädd. Jag visste ju om hans kriminella bakgrund och vad han var kapabel till. Han sa att jag inte fick träffa någon annan, att vi hörde ihop.

Jagad av kriminella

På vårkanten 2013 hör Joakim av sig med ny intensitet och vill ha hjälp att leta lägenhet i Jennies hemstad. Uppger att han är jagad av ett kriminellt gäng.

– Jag svarade neutralt att jag skulle se vad jag kunde göra, men upplevde det inte som något hot. Sedan blev han inlagd på psyket. Han mådde jättedåligt och sa att han saknade mig. Jag började tycka synd om honom och då avslöjade han att han hade en mörk hemlighet som han inte hade berättat för någon, men som han nu ville dela med mig. Jag blev smickrad och han sa att han mådde bättre bara av att höra min röst och då kunde jag inte säga nej – för då skulle han ju börja må sämre igen.

Jennie säger att än i dag vet hon inte om han var inlagd.

En sak vet hon dock:

– Han hittade min svaga punkt och fick mig att tycka synd om honom. Till sist gick jag med på att träffa honom några timmar.

Joakim kommer med bussen och Jennie hämtar honom på busstationen.

– När han klev in i bilen sa han: ”Jag visste att du och jag skulle ses igen!”. Då tänkte jag: ”Hur dum har jag varit?”.

När barnen åkt

Jennie har alltså åkt från jobbet för att hämta Joakim.

De sitter i bilen.

Fel magkänsla.

– Men jag tänkte att han får väl följa med hem till mig och så löser vi situationen, men när vi kom hem ville han inte berätta sin hemlighet innan mina barn åkt till sin pappa. Den kvällen skulle vi prata ut.

Men Joakim berättar aldrig sin hemlighet.

Istället flyttar han in hos Jennie, medan ha säger sig leta eget boende.

– När jag ifrågasatte att det gick långsamt blev han otrevlig och mer och mer verbalt elak. Han erkände att han tagit droger igen. Det hade börjat med medicinering för en gammal skada, men nu skulle han sluta. Han var på ett rysligt humör, men jag hade överseende och tyckte att han var duktig som stod emot. Jag hade egentligen inte några känslor för honom, förutom att jag tyckte synd om honom.

Kidnappad mitt i livet

Så kommer våldet.

Först i form av knuffar.

Ett kontrollerande beteende.

Jennie får inte gå ut som hon vill, Joakim skjutsar och hämtar henne till och från jobbet. Kontrollerar hennes mobiltelefon. Bestämmer om hon ska få träffa sin familj eller inte.

– Det kändes som om jag blev kidnappad mitt i livet. I bakhuvudet förstod jag att det inte var bra, men jag trodde aldrig att det skulle gå så långt. Efter första slaget flyttade mina barn till sin pappa, de kunde inte bo kvar.

Jennies familj börjar ställa frågor om hennes märken. På jobbet undrar de också.

– Jag hade en vag känsla av att jag var tvungen att dokumentera, så jag svarade ärligt på frågor och berättade vad som hänt. Min tanke var att jag skulle lösa det här på mitt sätt och jag trodde hela tiden att han skulle åka från stan.

Tappade hörseln

Visst packar Joakim sina väskor. Sitter framför datorn för att boka biljett.

Vänder sig till Jennie i sista sekunden och säger: ”Du fattar väl att jag inte tänker åka. Är du så dum? Jag tänker aldrig släppa dig!”.

– Då visste jag fortfarande inte hur rädd man kan vara. Till sist blev våldet naturligt för mig. Jag tänkte inte ens på det, och det är svårt att minnas för allt flyter ihop. Men jag kommer ihåg att jag tappade hörseln, blev yr och hade ont i huvudet. Då sa jag: ”Du måste sluta slå mig i huvudet!”. I efterhand har jag tänkt att jag egentligen sa var att det var okej att han slog mig, bara inte i huvudet.

Gömt sig i barnrummet

Ibland flyr Jennie till sin familj. Med cykel eller taxi om nätterna.

Under gatlyktorna. Ett sovande Piteå.

– En dag hade jag varit på stan och satt i bilen med mina barn och några fler ur min familj. Då ringde han och berättade att han åkt, enda problemet var att han inte kunnat låsa lägenhetsdörren. Jag minns hur glada vi blev och åkte för att låsa. Jag sprang upp i trapphuset, men precis när jag skulle gå in i lägenheten och dubbelkolla att han verkligen inte var där kom ett av mina barn ikapp mig för att hämta något. Hans grejor var verkligen borta och jag gick på toaletten. När jag satt där hörde jag att mitt barn skrek rakt ut. Då hade han gömt sig i barnrummet. Jag vet inte vad han hade tänkt göra, men han hade planerat att jag skulle komma ensam. Då förstod jag att det här kommer att sluta illa, men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Fixerad vid kvinnomord

Nu är vi i slutet av sommaren 2013.

Joakim slår henne i trapphuset. Berättar om kvinnor som andra i hans gäng varit tillsammans med, om hur de försökt gömma sig och fått skyddad identitet.

Att det bara är en pappersprodukt och att de alltid hittat kvinnorna som försökt komma undan.

Joakim blir mer och mer fixerad vid kvinnomord, han läser om detaljer och redogör för Jennie.

Rasslar med knivarna i köket. Pratar om pistolen som han gömt i lägenheten.

Så kommer natten med ett slut och en början.

Sedan två dygn får Jennie inte gå till jobbet om dagarna. På nätterna håller han henne vaken med våld.

Så lyckas Jennie skicka det där livsräddande sms:et.

– Men jag ville inte medverka i förhör, jag vågade inte. Det enda jag ville var att överleva natten.

Polisen tar bilder på hennes skador och säger att det faller under allmänt åtal.

Joakim blir anhållen.

Vågade inte säga något

När de åkt sätter sig Jennie på sängen.

En tanke: Jag får äntligen sova utan att vara rädd.

Dagen efter väcks hon av ett telefonsamtal. Det är dags för polisförhör.

– Jag vågade inte säga något. Jag fick information om vilken hjälp som fanns att få, men trodde inte på det. Hans ord var fortfarande starkare, och jag tänkte på hur de alltid hittat de andra kvinnorna som försökt lämna.

Vändpunkten kommer när Jennie träffar en person från Kvinnojouren.

– Jag insåg att om jag skulle fortsätta med honom skulle jag antingen bli dödad eller svårt skadad, det här var min enda chans.

Våldsbubbla

En annan sorts dagar stakas ut och Jennie har hela tiden stöd av sin kontaktperson på Kvinnojouren.

– Jag behövde inte sitta med under häktningsförhandlingen, men två poliser från något som kallas personsäkerhetsgruppen i Luleå var hemma hos mig. Informationen om att de fanns var den sista pusselbiten jag behövde för att våga medverka fullt ut i rättsprocessen. Det fanns också en akut plan för vad som skulle hända om han inte blev häktad.

Efter tio minuter kommer beskedet.

Häktad.

– Jag var helt slut. När jag väl hade bestämt mig så insåg jag att jag levt i en våldsbubbla. Tillvaron innan han blev anhållen kändes mer och mer absurd. För mig var det viktigt att komma bort och få andrum och för varje dag som gick blev det lättare att förstå vad jag varit med om.

Självgående maskin

Jennie jobbar vidare med handlingsplanen. Ansöker om skyddade personuppgifter och flyttar.

– Det var många omställningar, men jag fick mycket stöd från Kvinnojouren och Brottsofferjouren, de bedriver fantastiska verksamheter. Bara att själv inte behöva köra bilen till rättegången var jätteskönt. Rättegången trodde jag inte att jag skulle klara. När det närmade sig blev jag som en självgående maskin.

Ögonkontakt

Tiden i domstol sträckte sig över två dagar.

– Vid ett tillfälle fick vi ögonkontakt, då såg han ledsen ut och det kändes skönt – fast han nekade till allt och hade överlag en kaxig och arrogant attityd. Det var jobbigt bara att veta att han fanns i samma rum, men jag fick hela tiden information från de som följde med mig. De berättade när han fanns i huset och såg till att jag satt skymd från honom, samma sak när det var paus.

Efter några veckors väntan ringer telefonen en morgon.

Det är målsägarbiträdet som berättar.

Ett års fängelse och skadestånd.

Överklagan till hovrätten, som fastställer tingsrättens dom.

Besatt av domen

Här kan man tycka att man är vid berättelsens slut.

Men livet går vidare.

Och livet är inte alltid enkelt.

– Jag fick hjärtklappning och sömnsvårigheter. Jag blev väldigt ljud- och ljuskänslig och kunde till exempel inte vara i en galleria. Jag höll på att svimma flera gånger och höll mig mest hemma och spelade dataspel och stirrade upp i taket

Jennie skaffar sig ytterligare en hobby. Att läsa domen.

– Jag blev helt besatt av att läsa den, det var nog ett sätt att bearbeta alla detaljer och försöka förstå hur det kunde bli så här. Jag har otroligt mycket skuldkänslor mot alla som blivit indragna i det här på grund av mina val. Det är fortfarande jättejobbigt.

Samma dag han kommer ut ...

Så sitter Joakim av sitt straff och kommer ut. Det är våren 2014.

Under tiden han sitter fängslad får Jennie besked om när han flyttas, om att han inte vill ha behandling och i god tid innan hans planerade frisläppningsdatum får hon ett samtal med information.

Samma dag som han kommer ut ringer han Jennies anhöriga.

– Han bad dem hälsa att han ville prata med mig, men jag har fått lära mig att det är noll kontakt som gäller. Det spelar ingen roll, jag ska absolut inte ha något som helst med honom att göra.

Trots skyddade personuppgifter och hemliga nummer är det fortfarande någon som spökar.

Skickar sms. Hotar med att han är i stan.

– Det kan räcka med att någon kompis synkat sin adressbok via Facebook och så blir mitt nummer med namn och bild öppet att hitta för vem som helst. Det är så lätt att hemlig information sprids i dag.

Det finns en plan för vad Jennie ska göra om Joakim dyker upp där hon bor nu.

– Jag har en kontaktperson hos polisen och det är en stor trygghet. Jag får bra med stöd, även om de inte alltid kan göra något så känns det bra att kunna slå en signal när jag stressar upp mig för något. De har ju erfarenhet av sådana här saker sedan tidigare och deras ord är lugnande. De säger att han mest troligt kommer att spöka ett tag, men att det kommer att avta med tiden.

Akutlarm och kontaktperson

Jennie har ett akutlarm, hon bara behöver slå ett nummer och uppge vart hon befinner sig för att få hjälp. Hon har ett säkert boende och vet vad hon ska tänka på innan hon går ut.

– Man får försöka hitta humorn i det också. Jag och andra ur min familj har klätt ut oss ibland för att kunna gå ut och då har vi tävlat om vem som haft bästa förklädnaden. Jag har också läst mycket på nätet och fått tips där. Sedan får man hela tiden tänka sig för när man registrerar sig på sajter på nätet eller sociala forum. Säkerhetstänket får jag ha resten av livet, eller i alla fall så länge han lever. Det är som en kronisk sjukdom, man lär sig leva med det.

Hur tänker du kring det du varit med om i dag?

– Hade jag inte gått igenom hela den här proceduren skulle jag nog ha varit död eller allvarligt skadad med men för livet. Det var bara ogjort flera gånger. Jag brukar tänka på det när livet känns svårt. Jag känner fortfarande skuld – hur kunde jag vara så dum? Men med tiden har jag förstått hur han manipulerade mig.

Vad var jobbigast?

– Ombytligheten. Att han var aggressiv och gullig, att han skulle åka och stannade kvar. Jag hade alltid hjärtklappning när jag kom hem från jobbet och visste aldrig vilket humör han skulle vara på. Sedan var det verkligen ett hån mot mig när han tog droger i mitt hem och låg utslagen i lägenheten. Eller när han hämtade mig utanför jobbet och var drogpåverkad.

Tror du att du kommer att våga inleda någon ny kärleksrelation?

– Ja, det tror jag. Men i så fall kommer det att få ta extremt lång tid.

Vilka tankar har du nu?

– Jag vet inte slutet på min historia, men jag har livskvalitet och livet är bättre än jag hoppats. Hans nummer har jag raderat ur mitt liv. Vi ska aldrig ha kontakt igen.

Fotnot: Jennie och Joakim heter egentligen något annat.

Jennie om ...

... vad andra i samma sits kan tänka på:

Även om du inte tror att det du är med om ska leda till en polisanmälan – se till att dokumentera. Se till att det finns vittnen - att någon sett dina skador. Det kan vara svårt att spara bilder i mobilen. Men kanske kan du spara dem i datorn på jobbet?

... vilken hjälp hon fått:

Jag har fått bra hjälp, både med stöd och råd och praktiska saker som jag inte orkat sätta mig in i själv. Det är egentligen bara en sak som hade kunnat vara bättre och det är rummet på polisstationen där den rättsmedicinska undersökningen hölls. Det är en utsatt situation och det rummet var inte trevligt. Med enkla medel skulle man kunna få det att kännas bättre.

... straff:

Jag tycker att det är för mycket fokus på offret, det är jag som får mitt liv begränsat. Mitt liv påverkas hela tiden, medan han nu är fri och har alla möjligheter att söka efter mig om han vill. Och straffen är för låga.

... praktiska saker med skyddad identitet:

Många företag vill inte ha dig som kund när du har skyddad identitet, eftersom de inte kan garantera din säkerhet. Vissa räkningar hann gå till inkasso eftersom postgången inte har fungerat och man får fixa och trixa med att ta abonnemang i andras namn. Jag blir dubbelt bestraffad, fast det är han som begått brotten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om