Uteliv och fiske. Så kan Valborg Lestander i Laisvallby beskrivas. Vintertid är det skoterburna fisketurer och på sommaren trollingfiske, oftast tillsammans med någon av sönerna i båten.
– Jag är inte gudfruktig, men nog tackar jag min Gud för att jag kan vara ute så mycket som jag är, säger Valborg.
Längtan ut är stor
Skoterturerna på ett par tre mil enkel väg till någon fjällsjö gör hon helt utan annat sällskap än skotern, fikat och fiskeutrustningen.
För fyra år sedan blev Valborg änka. Maken Rune var tidigare fiskekompisen och de låg ofta i fiskearken som var strategiskt placerad nära något favoritfiskevatten.
Men numer måste Valborg välja. Åka ut ensam eller stanna hemma.
– Och längtan ut är större, berättar hon.
Hon åker när hon vill och vädret tillåter. Och hon meddelar ingen. Sönerna vet ändå att hon far, och det vet på ett ungefär åt vilket håll det bär.
– Ibland ringer någon och frågar var jag håller hus, berättar Valborg.
Vårdar sin skoter
Att åka ut tillsammans med någon fungerar inte så bra.
– Jag åker klockan sju. Sönerna är ju aldrig färdiga att åka förrän klockan nio …
Valborg Lestander tar väl hand om sin snöskoter, en Lynx Forest Fox. Den står alltid startklar i skotergaraget. För det sista Valborg gör efter en dag på fjället är att tanka upp och fylla olja inför kommande turer.
Men det är inte självklart att det blir nya turer.
– Jag funderar mycket. När jag sitter på fjällsjön kan jag tänka; ”är det här sista gången?” Har jag hälsan att göra en tur till.
Valborg värdesätter varenda utflykt som om den vore den sista. Hennes åtta syskon finns inte kvar i livet, alla drabbades av cancer. Valborg vet att olyckan kan vara nära. För två år sedan bröt hon benet vid ett besök på kyrkogården i Arjeplog och vid en tur till sjön Njuktjajaure, för någon vecka sedan, skulle Valborg borra ett sista hål. Hon höll handen runt spiralen på motorborren och kom åt gashandtaget. Handsken satt fast och det var nära en svår olycka. Tummen är lite på sned även om hon försökte att bända den rätt.
– Men det värsta var att handsken gick sönder. Hon visar upp den, handsken, alltså, och den fick sys med många stygn.
– Man skulle faan ha stryk som racklar, säger hon.
-Rune ville att vi skulle flytta till Arjeplog på äldre dar, men jag ville inte, vad skulle jag göra där i en lägenhet, frågar sig Valborg.
Röker rödingen
Och tack vare att hon blev kvar i Laisvallby kan hon fiska så mycket hon vill. Och hon får fisk. Röding och öring.
– Jag röker rödingen. Rökt röding är egentligen det enda smörgåspålägg jag äter, och det ska vara på hårdbröd. Jag kokar också ofta fisksoppa och ibland ger jag bort fisk då jag har mycket.
Valborg Lestander är nöjd med sitt liv. Hon har jagat och skjutit älg och hon hoppas kunna fortsätta med fisket. Hon har en favoritlåt, Louis Armstrongs ”A Wonderful World”, och hon är mån om säkerheten. I skoterkälken finns spade, isbill, handborr, renskinn och extra bensin.
En tuffing
Valborg Lestander är en tuffing. Barnbarnet Sara Lestander som pluggar och jobbar i Umeå är hemma på en blixtvisit och då hälsar hon på farmor i farmors bästa element, på fjällsjön.
– Farmor är hårdast av dom hårda, säger Sara och fiskar upp mobilen för att föreviga farmor som halar upp en grann röding ur hålet i isen.