Mordet på Carolin Stenvall i september 2008 är ett av de mest omskrivna våldsbrotten i svensk kriminalhistoria.
Men trots fällande domar i både tingsrätt och hovrätt har frågor och bristen på vettiga förklaringar fortsatt att väcka obehag.
Hur kunde detta ske? Vad fick en tidigare ostraffad gift trebarnsfar med till synes ordnade sociala förhållanden att begå dessa skändliga handlingar?
Det är med dessa frågor i bagaget som PT träffat Toni Alldén innanför murarna i den hermetiskt tillslutna Kumlabunkern.
"Det är obegripligt"
- Det är klart att jag skäms och känner vanmakt och sorg över allt vad jag förorsakat, säger Toni Alldén, i dag 54 år fyllda.
- Den känslan har plågat mig varje dag sedan det hände.
Han sitter på andra sidan bordet i ett litet sterilt vitmålat besöksrum. Ljudet ekar mot hårda betongväggar. En väggklocka tickar. Utanför okrossbara fönsterrutor skymtar järngaller och en sju meter hög gulflagnad betongmur.
- Jag har förlikat mig med att sitta här, på Kumla. Det finns inga ursäkter för vad jag gjort. Det är normalpsykologiskt obegripligt, säger Alldén och skakar på huvudet.
Bara kaffemynt
Anstalten Kumla är det högst säkerhetsklassade fängelset i landet. Här sitter Sveriges grövsta, farligaste brottslingar. Säkerheten är rigorös.
Den som vill in, som utomstående, nagelfars i en omfattande kontrollapparat innan besökstillstånd kan utverkas.
Passagen in i själva bunkern sker mellan flera stängda gallergrindar, med stora öppna exponerade ytor emellan, ståldörrar, legitimering och visitering.
Ingenting annat än mynt får tas med in i anstaltens inre.
Ingen klocka, penna, papper, kamera, plånbok eller mobil. Röntgenapparatens säkerhetsbåge godkänner inte ens ett lypsyl i byxfickan. Bara mynt till kaffeautomaten.
"Mentalt död"
Efter ännu en sluss, där ståldörr två öppnas först då ståldörr ett säkert slagit igen, finns en korridor med förslutna besöksrum, som hålls låsta under träffarna.
Alldén har med sig en psykolog, en kvinna som vi kallar Lena, som varit 54-åringens stödperson under flera år.
- Utan att ta ställning till vad Alldén gjort konstaterar jag bara att han i princip varit mentalt död under tre år. Nu först på senare tid har det blivit möjligt att nå fram till honom, säger hon.
Lena sitter med under det två timmar långa samtalet. Då och då skjuter hon in förklaringar.
Vad var det då som hände på Stenbron den ödesdigra fredagseftermiddagen i september 2008? Var Alldén berusad när han kom till rastplatsen med bil och släp?
- Tänk för att jag inte var det. Jag var ju på väg hem till familjen i Gällivare och jag hade aldrig kunnat komma dit på fyllan i bil, säger Alldén.
- Jag vet att det finns systemkvitton i utredningen som visat på stora inköp samma vecka. Men allt var inte till mig. Jag körde inte på fyllan. Absolut inte, säger han.
Allt var bara en olycklig slump och en knuff med enormt tragiska konsekvenser, enligt Alldén.
- Jag fick syn på henne när jag svängde in på rastplatsen, mellan soptunnorna och en rödsvart parkerad lastbil. Jag klev ur bilen, hade soppåsarna i ena handen när hon kom emot mig och skällde på hur jag körde.
Hamnade i livskris
Ljudet i besöksrummet ekar burkigt. Det är instängt och kvavt. Alldén rättar till sina runda glasögonbågar och förflyttar berättelsen från Stenbron ett år bakåt i tiden:
- Jag var inne i en dålig period. Jobbade enormt mycket. Jag var alltid i farten med nya projekt och körde järnet hela tiden.
- Det var som ett ekorrhjul. Farten gjorde mig sjuk. Jag gick in i väggen, hamnade i en livskris och blev bara mer deprimerad.
Drack för mycket
- Jag grät jämt över allting. Oftast i smyg på jobbet. Ibland kunde jag inte ens köra bil förbi en kyrkogård utan att börja gråta. För att döva ångesten och gråtmildheten tog jag till alkohol.
Under våren 2008 sökte Alldén hjälp för att få bukt med sitt stegrande alkoholintag. Samtalsterapi och antidepressiv medicin ordinerades. Det gick bättre en tid. Men det blev också återfall.
Och ju mer alkohol som brukades, desto mer förstärktes depressionen.
Det dracks säkert en del alkohol i stugan i Mäntyvaara i samband med älgjakten hösten 2008. Men fredag eftermiddag den 12 september var alltså Alldén, enligt egen utsaga, fullt kapabel att köra bil.
Förlorat jaktintresse
- Egentligen var jag inte speciellt intresserad av älgjakt längre. Jag har alltid jagat mycket tidigare, men de tre senaste åren deltog jag mest för att andra i jaktlaget tjatade på mig.
- Jag hade mer fokus på stugan, på att bygga om och fixa. Det var min grej, säger han.
Utanför bilen ute på Stenbron höll Alldén två soppåsar i den högra handen.
- Det var med den andra lediga handen som jag knuffade till kvinnan, lite irriterat, när hon kom fram och skällde och ifrågasatte min körning.
"Jag slutade tänka"
Varför hon gjorde det har Alldén än i dag ingen aning om.
- Jag såg inte att hon skulle vara skadad, alltså om släpet hade tagit i henne då jag körde in på rastplatsen. Det var svårt att se eftersom släpet var bredare än bilen. Nej, jag vet inte varför hon kom fram.
I nästa moment, när Alldén kastat skräppåsarna, och vänder sig om, då låg kvinnan på marken mellan bil och släp, blodig, livlös, till synes död.
Många har misstrott din berättelse, kallat den ologisk. Flera utredare menar att mötet troligen skett på annan plats på Stenbron, med ett helt annat ingångsscenario?
- Det var så här det gick till. Allt vad som sedan hände är obegripligt. Jag slutade tänka. Någonting brast.
- Jag förstår om många tycker att det låter konstigt. Det är en märklig berättelse. Men om jag hade hittat på den vore det väl dumt att i så fall hitta på en sådan oförklarlig historia.
Stenhård hierarki
G2A, det är på den avdelningen i Kumlabunkern som livstidsdömde Toni Alldén sitter och funderar över händelsekedjan på
Stenbron, en mil söder om Gällivare.
Paviljongen är en sluten avdelning för psykiskt sköra personer. Elva fångar sitter där.
Hierarkin på Kumlafängelset är stenhård. Lena ser det som en omöjlighet att låta Alldén vistas bland andra intagna, av högre "fängelserang".
- En gång blev jag misshandlad med ett knytnävsslag över munnen, berättar Alldén.
- Speciellt i början var det svårt att vistas här när man inte kunde något om fängelsementaliteten. Man tvingades lära sig att säga rätt saker, alltid ha ögon i nacken, vara försiktig. Men jag håller låg profil, säger han.
"Tiden går fortare"
I fängelset råder sysselsättningsplikt. Arbete, studier eller rehabprogram. Alldén och flera intagna på G2A jobbar i keramikverkstaden.
- Jag formar skulpturer. Svanar, hjälmar, vaser, egyptiska masker. En del hamnar på utställningar ute i samhället. En del säljs väl för att täcka upp materialkostnaden.
- Lönen i fängelset är elva kronor i timmen. Det ska räcka till snus, telefonkort, frimärken och tidningar. Någon gång kan jag köpa mig en bättre tandborste och kanske någon hudsalva.
- Men det är framförallt bra att ha någonting att göra. Tiden går fortare.
En livstidsdom innebär i praktiken 23-24 år bakom galler. Alldén var 50 år då han greps och frihetsberövades.
Självmordsbenägen
Under två kortare avsnitt av strafftiden har Alldén vistats på rättspsykavdelningar. Det var på läkares inrådan och högst befogat, enligt Lena.
- Jag kom först till Karsudden i Katrineholm men Norrbottens läns landsting vägrade att betala min fortsatta vård där.
Därför transporterades Alldén med handfängsel och midjebälte i bil hela vägen upp till rättspsykavdelningen i Öjebyn. Kort därpå återfördes han dock till Kumlabunkern.
- Under tre år har jag alltjämt grubblat på att ta mitt liv. Varje trappräcke, avsats eller något som liknat en krok i taket har fångat min uppmärksamhet. Tre gånger har jag gjort allvarliga försök och hamnat på lasarett.
Alldén hyser inte längre några självmordstankar. Han äter antidepressiv medicin som varit till gagn för den psykiska hälsan.
- Sedan försöker jag att träna regelbundet på löpband och med styrketräning.
Första besöket
De sociala kontakterna bakom murarna sker endast med de övriga medfångarna på G2A.
- Vi jobbar, snackar, tränar och spelar kort.
Alldéns cell består av tio kvadratmeter med skrivbord, stol, hylla, väggfast säng, 15-tums tv och toalett. Celldörrarna blir upplåsta klockan åtta på morgonen.
Fångarna har då en halvtimme på sig att duscha och äta frukost innan det är dags för att jobba eller gå i skola.
Mitt på dagen är det avbrott för lunch och en timme på rastgård. När arbetet slutar vid fyratiden lagas middag. Därefter återstår några timmar för träning och umgänge mellan fångarna, telefonering och kortspel.
- Min celldörr står alltid öppen om någon vill komma in och snacka. Men klockan åtta på kvällen blir alla inlåsta i cellerna.
Besök utifrån är sällsynta för Alldén. Detta var det första besök han tagit emot på 3,5 år.
- Men jag håller telefonkontakt med familjen. Jag har fem telefontillstånd, till kontrollerade godkända nummer som jag kan ringa. Men ingen kan ringa till mig.
Tidigt moderlös
Sin åldrige far har Alldén bara brevledes kontakt med. De har inte talats vid sedan dådet.
Fadern blev ensam vårdnadshavare till sonen, när Tonis mamma dog då han bara var två år.
- Vi bodde i Koskullskulle. Men pappa var ju tvungen att jobba och tvingades därför lämna bort mig till min mormor och morfar i Mäntyvaara.
Samma by där Alldén och hans familj senare införskaffade en stuga.
- Det var i samband med skolstarten som jag flyttade tillbaka till pappa som då bodde i Malmberget. Jag gick först på Alléskolan, sedan på Centralskolan, Gunilla- och Välkommaskolan innan jag fick jobb som gruvmekaniker på LKAB. Sexton år hann jag med där.
Alldén har också haft ett syskon, en äldre syster, som dog när hon var 27 år.
Inget internet
Toni Alldén är medveten om den enorma uppmärksamhet våldsbrottet rönt i media. De flesta artiklarna har dock gått honom olästa förbi.
- De första nio månaderna satt jag häktad i Luleå med sekundbevakning utan tidningar, radio eller tv. Jag hade säkerhetsvakt intill mig dygnet runt och fick inte sova med lampan släckt någon gång. Jag fick ingenting veta.
Att läsa om fallet eller söka information bakom murarna i Kumla är knappast görligt.
- Vi har inte datorer eller internet i fängelset. Vi får inte använda dator ens som ordbehandlare för att skriva brev. Allt skrivande måste ske för hand med penna.
DN är enda dagstidning på avdelningen. Och i 15-tummaren är det riks-tv och Tvärsnytt som gäller.
- Det är svårt att följa nyheterna norröver i Malmfälten. Här är allt ovanför Gävle ointressant, konstaterar Alldén.
Vill säga förlåt
"Knack, knack ..." Två timmar är förbrukade. En vakt utifrån markerar att besökstiden är över.
54-åringen, iklädd anstaltens grå t-shirt, blå bomullsbyxor och sandaler, lyfter fram de slutord han så tydligt förberett sig på.
- Självklart skäms jag oerhört och känner en enorm skuld. Jag har verkligen ställt till det för så många andra.
- Det kan låta futtigt, men jag vill i vart fall framföra ett förlåt. Jag har förståelse för om det inte tas emot, eller om det misstolkas och vänds till något negativt. Men jag vill i alla fall få det sagt. Förlåt.
Därefter reser sig Alldén och följs av vakter ner mot Kumlabunkerns labyrinter av underjordiska gångar. Det är en liten, tunn, mustaschprydd man som vandrar iväg utan att lämna några större avtryck för att göra det normalpsykologiskt obegripliga våldsdådet begripligare. Vad var det egentligen som hände där ute på Stenbron?