1953 angrep Castro och hans kamrater militärförläggningen Moncada i Santiago. De misslyckades, men efter ett par år i fängelse kom Castro igen med en bondestödd armé: 26 juli-rörelsen, döpt efter dagen för anfallet på Moncada.
Kubaner sade "de skäggiga" om rebellerna som kom ned från bergen. 1959 stod skäggen som segrare mot Fulgencio Batista och dennes korrupta polisstat.
Men snart skaffade sig Castro en mäktigare fiende: USA tillmätte Castro, härskare på en ö obetydligt större än Island, global betydelse som spridare av kommunism och upprorsanda.
Diktatorn Batista var i och för sig inte USA:s favorit, Castros regim blev till och med officiellt erkänd av USA. Castro var inte heller kommunist, inte i början. Och Kubas kommunistparti deltog inte i revolutionen, åtminstone inte öppet. Däremot var Castro nationalist och revolutionen hotade USA:s intressen: gruvor och sockerplantager förstatligades.
Han valde snart också kommunismen. Ernesto "Che" Guevara, argentinsk läkare, blev riksbankschef.
Deras världsbild formades i en tid då USA höll diktatorer i Latinamerika under armarna och företag som United Fruit skyddades av USA också när de kränkte människor.
Att svaret blev hårt när Castro satte av åt vänster hade därtill att göra med kalla kriget. När Castro gjorde sig osams med Washington möttes han med björnkram i Moskva. Det ledde till några av de farligaste turerna i supermakternas dödsdans. Kubakrisen 1962 utbröt när USA upptäckte att sovjetiska kärnvapen placerades ut på ön, 15 mil från Florida. Krisen löstes genom förhandlingar, men samtalen skedde över huvudet på Castro.
Revolutionen nådde vissa mål, som bättre sjukvård, men Kubas ekonomi stagnerade till följd av både misshushållning och handelssanktioner. Det ökade beroendet av Sovjet, som bland annat betalade över världsmarknadspris för kubanskt socker.
Castro försökte också exportera sin revolution. Att Kuba höll trupp i Afrika sågs med oblida ögon.
Med järnridån föll Kubas östhandel. Att oljerika Venezuela och Bolivia senare fick Castrovänliga ledare var inte nog för att uppväga förlusten. En tiondel av kubanerna hade dessutom flytt landet.
Dörren öppnades på 90-talet åter för kyrkan och viss privat företagsamhet, en utveckling som fortsatte när Fidel lämnat tömmarna.
2015 återupprättades diplomatiska förbindelser med USA, vilket ledde till ett omsusat besök av president Barack Obama kom och hälsade på i mars i år. Då hade "skäggens revolution" överlevt tio presidenter i Washington, och sånär en elfte i och med att Barack Obama snart ersätts av Donald Trump.
Che hade dött 1967, innan revolutionen råkat i vanrykte. Men Che, som drog från Kuba redan i "jordbrukets år" 1965, skrev i sitt avskedsbrev: "... i en revolution segrar man eller dör".
Fidel Castro dog inte vid revolutionen, men segrade han?. (TT)