Viva la Vida Tour
Djupa gäspningar påminde mig om den sömnlösa natten. Det hade varit som dagen innan julafton. Och bortsett från det faktum att det gnistrande vinterlandskapet var utbytt mot en stenstad, kändes det faktiskt lite som den tjugofjärde december.
Det kändes i magen.
Plötsligt väckte den metalliska högtalarrösten mig från vinterdrömmarna, och berättade att vi snart skulle stanna. Tåget saktade in och dörrarna öppnades. Snart, tänkte jag. Snart, skulle jag få öppna min julklapp.
En kort promenad senare, var vi framme. Vi följde den ovala stenmuren, som låg som ett julklappspapper över den arena som jag i många månader fantiserat mig bort till, och nådde den första anhalten.
Av de som redan anlänt, fick jag genast order om att sträcka fram min hand.
Med en röd spritpenna, formades det tre siffror på min knutna näve. 138. Jag var nummer 138 i en kö, som under några timmar skulle växa till tiotusentals människor.
För att matcha det cementfärgade Stockholm, bestod självfallet himlen av ett grått molntäcke, varifrån tunga regndroppar föll.
Tillsammans med våra kögrannar, fyra stockholmare, hoppade jag och mitt sällskap, in i svarta sopsäckar, för att stänga ute det envisa vattnet. Sedan återstod bara en lång väntan. En väntan, som till största delen, spenderades i plastpåsar, på plastpåsar, ja, till och med under plastpåsar.
Genomblöta.
Kalla.
Konstigt nog, dock inte med en tanke på bortdomnade rumpor och feberhöga förkylningar. Det enda vi kunde tänka på var vad som komma skulle. Och mycket riktigt, tolv timmar senare, kom det. Det vi alla hade väntat på. Som en lång slingersvans, marcherade vi in, på Stockholms Stadion. Det var dags.
Bakom ett fladdrande svart skynke, kunde man urskilja fyra gestalter. Trummorna. Gitarrerna. Och, den där rösten, som jag så väl kände igen. Så ramlade skynket ner, och blottade de välklädda männen.
Där stod de. Så nära. Mitt framför mina ögon. De som, för mig, är de fyra upphovsmännen till något av det finaste som finns.
Coldplay.
Jag minns att skynket föll. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag vet bara att det var något av det vackraste jag upplevt i hela mitt liv. Himlen badade i blinkande strålkastarljus, och överallt flög det omkring miljontals konfettifjärilar.
I min kropp vibrerade det. Min hjärtrytm följde inte längre den vanliga tvåtaktsmelodin. Den följde, liksom hela Stadion, med i slingor av vackra musikstycken. Jag minns fjärilarna. I luften. I magen.
En magisk konsert senare, kom smärtan. Ryggen värkte, från timmarna jag hade varit upprättstående, framför en enorm glittrande scen. Rumpan värkte, från timmarna jag spenderat på en hård asfaltstrottoar utanför Stockholms Stadion.
Men, mest av allt värkte hjärtat, från den saknad som melodislingorna lämnat efter sig då de tystnat, och övergett min kropp till det monotona vardagsdunkandet. Visst, det värkte. Det smärtade. Men, det var värt det. Det var så värt det.
För, den natten då det regnade fjärilar, den natten levde jag livet. Precis som Chris Martin och hans fantastiska följeslagare sagt åt mig att göra.
Lev livet.
Viva la Vida.
Så jobbar vi med nyheter