Vem är nog rik för att skänka?
Bloggaren stoltserade med det obligatoriska "Dagens outfit" och diverse dyra modeinköp, som jag halvsömnigt scrollade förbi. Ett av inläggen visade en bild på en Jimmy Choo-väska. För mina orutinerade ögon verkade den vara vilken handväska som helst, men min blick etsade sig fast vid priset. 24 000 kr. Löjligt, tänkte jag.
Kan det vara så dyrt att ha någonting att bära omkring sina grejer i? På rea kostar en handväska 129 spänn och på Ica får du en plastpåse för 1 krona och 50 öre.
Den som köper en Jimmy Choo-väska måste leva i ett grisigt överflöd. Dessa 24 000 kronor hade med stor sannolikhet kunnat göra en livsavgörande skillnad i tredje världen.
På tal om det såg jag volontärer häromdagen utanför Konsum. Jag kunde se hur personerna framför mig som var på väg in i butiken blev påtagligt ansträngda i sina rörelser. Volontärerna och deras kollekter pockade på vår uppmärksamhet, men de möttes av blickar som skenade iväg åt motsatt håll och händer som höll hårt i plånböckerna.
En tjugolapp brände i min jackficka, men den ville jag så gärna köpa clementiner för. Som den snåla, sockerberoende tonåring jag är bestämde jag mig för att behålla tjugan. Jag låtsades knappa in något viktigt på mobilen för att slippa se volontärerna i ögonen medan jag passerade dem. I mitt stilla sinne försökte jag att rättfärdiga det faktum att jag behöll min tjuga: hallå liksom, jag är fruktsugen och vad kommer välgörenhetsorganisationen att ha för nytta av MIN tjuga?
I Sverige skulle den skapa mättnadskänsla i min i-landsmage, men i tredje världen skulle den vara obetydlig. Jag skulle bara döva mitt samvete genom att sätta tjugan i kollekten.
Men nu har jag antagligen begått två dödssynder: girighet och frosseri. I vilket fall som helst verkar Gud vara ute efter att ge mig dåligt samvete. För när jag sitter där i köket och äter så snavar jag över en gammal annons, som körde stenhårt på "Do They Know It’s Christmas?"-temat. Man fick möjligheten att köpa "julklappar" till u-länder, såsom fotbollar, vaccinationer och näringslösningar.
Reklamsidans nederkant pryddes av en logga tillhörade en känd välgörenhetsorganisation. Priset var rimligt, jag hade kunnat köpa flera vaccinationer med min tjuga. Tuggan med clementiner växte i munnen. Återigen försökte jag att rentvå mig och lura mig själv att min etik är vattentät. Som den fattiga student jag är så ska jag väl få sitta här och njuta av lite frukt? Jag har ju trots allt slitit ihop pengarna själv!
Som om det vore på beställning minns jag plötsligt Jimmy Choo-väskan. Det dyraste på välgörenhetsorganisationens meny var en vattentank för 3 000 kr: en väska är lika med åtta vattentankar. Antagligen hade det kunnat blåsa nytt liv i vilken uttorkad, döende krake som helst. På samma sätt som Haparandaborna delar upp tiden i före och efter IKEA:s etablering i staden, hade det säkert talats om vattentankarna på samma sätt i u-landet.
Så nu har jag hittat en ursäkt, tänkte jag. Det är ni som köper snobbväskor som borde stå för välgörenheten!
Personligen tycker jag att det är mycket skönt att ha några krösusar att skylla världens elände på, så jag slipper agera själv.
Jag äter hellre clementiner.
Så jobbar vi med nyheter