Svarskuvert och sus nedför backen

Försäkringskassan skickar brev till mig med ett färdigfrankerat svarskuvert bifogat. Jag tar intyget till förskolan, det skrynklar ihop sig under extrakläderna och åker med en sväng till jobbet innan jag minns det. Personalen kollar att Siri var sjuk de dagar jag uppgett och skriver under. Jag sätter brevet i väskan och glömmer att posta det under cykelturen till jobbet. Gräver upp det lagom till lunch och skickar iväg. Det har dessutom fått lite blötsnö på sig och blivit extra knöligt.
Brevet åker vidare mot Östersund för att scannas in. Säkert har det blivit för skrynkligt för att maskinen automatiskt ska kunna läsa in det, istället behövs manuell handpåläggning.
Försöker jag och maken hjälpas åt och dela på vab:andet blir det dubbla mängden papper som skickas fram och tillbaka till försäkringskassan.

De flesta småbarnsföräldrar har antagligen stiftat bekantskap med intyget där skolan eller förskolan ska fylla i att barnet verkligen varit hemma på grund av sjukdom. Kravet infördes den 1 juli i fjol efter uppgifter om fusk (modell större, beräknat mellan 216 och 650 miljoner varje år) med den tillfälliga föräldraförsäkringen.
En vanlig form skulle vara att föräldrar begärde ersättning för fler dagar än de var hemma med sitt barn.

Att köra runt på de där papperen i tid och otid gör mig inte speciellt upprörd, men TT:s jämförelse är i sammanhanget ganska intressant: I februari förra året tog föräldrar i snitt ut 2,73 vab-dagar. I februari i år, med det nya systemet, var siffran 2,82 dagar.
Henrik Määkinen, controller på försäkringskassan, säger till Aftonbladet att man inte tar ut färre dagar per år än tidigare, men han vill inte dra slutsatsen att det här är ett bevis för att det nya systemet inte fungerar. Däremot intygar han att merarbetet för alla parter har ökat.
Dessutom kostar bara portot i det nya systemet närmare 10 miljoner kronor. Eftersom många också glömmer att skicka in intyget utan enbart begär tillfällig föräldrapenning ska försäkringskassan påminna om intyget - per post.

Några veckor har vi varit intygsfria, istället tog vi måndagen ledigt och drog till hyrd stuga i Kåbdalis. Närmare tjugo vuxna och barn som spenderade två dagar och en natt på plats. Vi har åkt bob, grillat korv och bastat. Hejdat minstingen från att klättra uppför trappen och sett störstingen dansa med ett gäng beundrade barn i släptåg.
Siri har som vanligt hållit sig i periferin, men lyckan var fullkomlig när hon fick stå mellan pappas fötter på snowboarden och susa nedför backen. "Igen!" gastade hon innan de kommit ner.

Det börjar vara verkligt njutbart att hitta på saker tillsammans med Siri. Kanske främst för att man kan prata om äventyren innan de sker och om minnena som stannar kvar.
På lördag tar jag och dotter bussen till hennes moster Karin i Umeå. En tjejhelg väntar oss och Siri är fullt införstådd med "Bussen, Umeå, sova Kajin!"
Hon har också koll på att det är dags att åka flygplan när det blir "gräs ute". Då är schemat enligt henne: sova, äta, leka, bada, läsa. Låter helt okej för mig.