Så mycket mer än bara kaffe

För två och ett halvt år sedan skrev jag min första krönika någonsin. Femton år, och med ovana fingrar, berättade jag om att lämna barndomen bakom sig. Om kaffedrickande, och övriga kriterier som skulle uppfyllas innan man fick ta klivet in i den vuxna världen. Och just det där klivet, hade jag vid den tidpunkten, inte tagit. Jag hade kanske lyft foten och gjort mig redo, men jag hade långt ifrån landat.

Jag sitter här och läser mina gamla ord. Ord som varit fast i historien länge, så länge att betydelsen försvunnit. De har stått skrivna i sand, och suddats ut av en virvelstorm av tid. Jag ler, och kan inte hjälpa att rodna lite. Jag var så liten, och jag visste ingenting. Ingenting om att vara vuxen. Och ingenting om att skriva krönikor heller, för den delen.
Nu är jag arton. Kaffe är numera ett vanligt inslag i mitt inrutade liv. Krönikor skriver jag för jämnan. Jag röstar i EU-valet. Jag deklarerar. Och, trots att det fortfarande inte sjunkit in, så kör jag till och med bil. Även om jag fortfarande inte ser mig själv som vuxen, så är jag himla mycket närmare nu, jämfört med vad jag var vid min debutkrönika. Jag står med en fot i varje generation nu. Lite barn. Lite vuxen.
Även om den första kaffekoppen kan liknas vid att så ett frö, krävs det så mycket för att det ska bli en fullt utvecklad vuxenplanta. Det har bara tagit mig två och ett halvt år att inse det. Och jag gissar, att om två och ett halvt år från och med nu kommer jag sitta och läsa dessa ord. Gömma ansiktet i händerna och skämmas, för att jag trodde att vuxenlivet bara handlade om körkort, politiska val och att deklarera.

Tiderna förändras. Att läsa mina gamla krönikor, är som att göra en resa genom mig själv. En resa, men också en påminnelse om att inte kasta sig iväg två och ett halvt år i framtiden, eftersom att den kommer se så annorlunda ut då. En påminnelse om att ha båda fötterna i det där mytomspunna nuet. Och även om mina fötter som sagt är på olika ställen, så är de ändå mitt under mig. Här och nu.