Så levde de lyckliga i alla sina dagar ...

En mörk höstkväll satt jag och diskuterade allvarligheter med en av mina bästa kompisar. Samtalet handlade om allting mellan himmel och jord, ett riktigt deep-talk med andra ord. Det ständiga snacket om killar kom så klart upp. Vi konstaterade att drömprinsen inte existerar. Det kommer aldrig ramla in en galet snygg kille med tio röda rosor och en förlovningsring genom dörren. Han kommer inte heller stå vid busshållplatsen en kall vinterdag eller komma på oväntat besök, som i kaffereklamen.

Efter många spekulationer angående drömprinsens existens kom vi fram till att det kanske kan vara möjligt med ett nytt liv efter döden. Det var då jag bestämde mig för hur mitt nästa liv ska se ut. Jag ska absolut bli prinsessa i ett Disneyäventyr när jag dör. Tänk så praktiskt, då vet jag redan hur livet framför mig kommer se ut. Först ska jag födas i en fattig familj (helst med en extremt elak styvmamma, så att tycka-synd-om-graden höjs). Efter ett tag ska jag råka bli dödligt förälskad i drömprinsen. Han ska rädda mig från mitt Askungen-liv och ta med mig hem. Det är ju självklart att han ska bo i ett vitt slott och äga tre vita hästar.

I mitt nästa prinsess-liv ska jag alltså inte heller vara rädd för hästar... Det är lite besvärligt att rida in i solnedgången om man är livrädd varje sekund. Det blir inte lika romantiskt då. Jag får inte heller glömma den obligatoriska enormt stora rosa prinsessklänningen heller! Det vore ett plus om även drömprinsen hade en styvmamma som vi kunde göra oss av med på värsta hjältemodiga sättet med ett svärd rakt i hjärtat eller någonting annat hjälteaktigt. När hon är borta ska vi, som alla andra prinsar och prinsessor, leva lyckliga i alla våra dagar.

När jag börjar tänka nämare på saken har jag insett att de flesta av mina krönikor har handlat om en Malin i högklackat med prinsessdrömmar. När jag läser igenom allting jag har skrivit inser jag att jag har beskrivit mig själv med extrema världsproblem som består av hål i strumpbyxorna, trasiga mobiltelefoner och fel sorts skor i skogsterräng. I själva verket är det nog inte riktigt så. Jag är inte helt hjälplös och jag har faktiskt dragit ner på omkringtrippandet i högklackat. Nej, innan vintern är slut ska jag ha lärt mig köra skoter på riktigt och så ska jag definitivt skippa mina högklackade skor. Det finns större problem här i världen än mina egna och det är dags att börja öppna ögonen. Det ständiga "tänk på de stackars barnen i Afrika"-argumenten passar kanske in här.

Jag ska härmed sluta tycka synd om mig själv och tänka på stora världsproblem istället. Jag ska nog börja skriva om samhällskritik istället för Malin-problem. I ärlighetens namn är det nog mer intressant att läsa om världen än mina tankar kring mig själv? Det finns en tuff Malin som klarar allt gömd någonstans där inne och som någon dag kommer visa sig. Det handlar bara om att låta min hårda attityd blomma ut och bli tuffare.

Jag lovar att jag skulle bli hundra gånger gladare om någon kallade mig tuff istället för söt. Det är som min tioåriga lillebror sa: "Det finns de som låtsas att de är coola. Då är man dum-cool, men jag, jag är bara cool". Jag tror att jag ska ta efter denna smarta kille och börja bli lite cool.