På jakt på de sju underverken och vad de har att säga
Jag höll på att samla souvenirer från världens sju underverk. Med mig på min färd följde transan från Afrika och mannen som sålde världen. Vi hade just varit på en festival i Babylons hängande trädgårdar när jag såg hur bergen bävade och alla höjder vacklade.
Det var inte acceptabelt, men fullt förståeligt när han hade en känslomässig verktygslåda med enbart ett redskap: en hammare. Jag torkade tårarna som brutit fram i hans ögonvrå (och bad honom kolla upp vad som sägs i Ordspråksboken 21:2). Sen förde babylonierna honom till helvetet där han dömdes till att blåsa såpbubblor i evinnerlig tid.
Tillsammans med transan från Afrika seglade jag till Mausollos gravtempel. Min vän verkade upprymd men hennes inre var atmosfären på Uranus.
"Alla stora och riktiga ord förefaller inte gälla sådana som oss", sa hon.
"Avsäg dig begäret efter ära och du ska få se (den frälsning som utlovas i Filipperbrevet 2:3)", svarade jag.
Men hon var hemfallen åt sorgen och gav sig åt havet.
Gud och dårarna saknade fast adress, men alla tycktes hitta till Artemistemplet i Efesos. Fjärrstyrda nunnor tog mig till ett kasino där vi drack cider i alldeles för stora glas och lyssnade till ekot av en upprepad fras:
"Människans själ väger inte mer än drömmen i en fjäril." Men jag vet hur det är att känna till sanningen men inte ha några bevis att tillgå (precis som Jesus kände i Johannesevangeliet 8:21-22).
Vid Kolossen på Rhodos möttes jag av en bländande komposition av fantastiska byggnader. Där mötte jag en eremit som funnit sitt livs kärlek bakom sitt växthus.
Vi tittade på havet från mitt fönster och han ville visa att det aldrig tar slut, men jag svarade att jag är som vinden och har en längtan ut.
Under sådana förutsättningar blir paradiset ett palats där hoppet släcks (tillåt mig påminna om Herrens ansikte i Jeremia 4:26).
Jag hade segel i ett liv utan medvind när stormen slöt upp runt Fyrtornet på Faros. Min älskade och jag betraktade båtarna som kämpade mot havet. I hans armar somnade jag in till ett brus från havets alla vågor och vaknade upp med ett eko av livets alla frågor.
"Du är en ordkonstnär" sa han, och det är det jag försöker leva upp till. Ty ingen har kunnat inspirera mig som du (och det jag kände för dig finns nedskrivet i Höga Visan 8:7).
Han gjorde mig sällskap till Zeusstatyn i Olympia. Borgerliga feer påstod där att Guds vrede skulle uppenbara sig över himlen om vi inte upphörde med våra skamliga lustar.
"Nej", svarade jag. "Ni kallar oss syndare för att ni er själva i en irrlära förklätt (och därmed glömt bort Romarbrevet 2:1)."
Allt detta är minnen som mitt medvetna kastat ifrån sig: hur vi slutligen nådde fram till Cheopspyramiden, hur himlen tömdes på fåglar och hur havet lämnade tillbaka de drunknade. En mumifierad Kleopatra viskade till mig att först när minnet är raderat blir glädjen intensiv. Så jag distraherade Gud och fick Djävulen att le (men du visade samma styrka som Jesus i Matteusevangeliet 4:3).
Alla som delar min förmåga till självutplåning vet hur hudlös man känner sig efter en sådan insikt.
Så jobbar vi med nyheter