Mitt civilkurage skriker med sin frånvaro

Om både du och jag delar kvällssysselsättning i form av internet, så kan du knappast ha undgått tjuvlyssnat.se. Sajten listar komiska samtal, som någon råkat höra i exempelvis kollektivtrafiken, bankomatkön eller matvaruhandeln. För två veckor sedan lyckades sidan roa mig en hel lördagskväll. I mitt stilla sinne funderade jag ifall jag också hade någon liknande historia att bjuda på, med tanke på den mängd kollektivtrafik jag faktiskt åker. Ärligt talat så kunde inte mitt minne plocka fram någon lämplig tjuvlyssning, fastän jag älskar den aktiviteten under bussresande. Det slår till och med mp3-spelaren.

Man kan nästan tro att jag blev bönhörd i måndags. Jag satt på mitt sedvanliga bussäte på väg mot Öjebyn, när jag fick en möjlighet att tjuvlyssna på två unga flickor. Men samtalet jag hörde kan inte publiceras på Tjuvlyssnat, nej det var inte roligt alls, bara sjukt och sorgligt. Småtjejerna satt några säten framför mig, i den övrigt tomma bussen. De var korta, späda och babblade livligt med prepubertala, ljusa röster.
- Alltså, om du vill gå ner i vikt så vet jag det bästa. Ät hälften så mycket av det du gör nu, ta frukt som kvällsmat och ingenting efter klockan sju. Sen är det bara att promenera, promenera och promenera. Man går ner flera kilo första veckan, sen efteråt så kommer du bara att RASA i vikt!
- Tjaa, ja alltså jag har ju märkt att du var knubbigare innan du färgade håret.
- Jaaa, alla klagar på min beniga rumpa, jag får inte ens sitta i famnen på Henke nå mer!

Det är antagligen ingen nyhet att tjejer lider av vikthets, men när jag hörde det där samtalet var jag fanimej redo att skjuta mig själv. Ungar som ger varandra bantningstips? Gud bevare mig väl! När jag var tio bast byggde jag snögrottor på eftermiddagarna, till skillnad från dessa tjejer som tydligen tar promenader och räknar kalorier på fritiden.

Men det finns en detalj i detta, något som stör mig fruktansvärt mycket. Jo, nämligen att jag borde ha tagit ett snack med dessa unga främlingar, jag som är äldre och ska vara klokare. För det är nämligen så att jag faktiskt har hört den där diskussionen om bantningstips en gång tidigare, men då var jag själv deltagare i den. Senare skulle det visa sig att min kompis, som förde debatten, då befann sig i ett förstadium till ätstörningar.

Jag borde ha gått fram till småtjejerna, satt mig med dem och berättat om min kompis. Magsyran från spyorna fick hennes tänder att ruttna och hjärtat har stannat en gång på grund av näringsbrist. Jag kunde ha berättat att hon inte vågar gå på osandade gångvägar, eftersom hon bryter minst två ben om hon halkar omkull. Jag kunde ha upplyst småtjejerna att de också skulle utveckla benskörhet, att de skulle frysa dygnet runt, tappa håret, eller faktumet att skelettet skulle skava mot madrassen och hålla dem vaken om nätterna. Jag kunde ha berättat för dem att de duger och är söta fastän de skulle gå upp 40 kilo: värdet ligger inte i vikten.

Men jag gick aldrig fram till dem, ja vad säger man, jag var helt enkelt handlingsförlamad. Likt en strandad fisk blev jag kvar på mitt bussäte, medan mitt civilkurage skriker med sin frånvaro.