Min kamp mot Kaffefolket

Får det vara en kopp av det svarta guldet? viskar kaffefolket i mitt öra efter maten. Tackar vänligt men bestämt nej. Som jag alltid gjort och alltid kommer göra. Det började den där dagen vid Norrstrandspolen 1997 när jag fick min första klunk koffein eftersom festisdrickorna i kylbagen var slut. En varm våg av obehag drog genom strupen och ner i magen. Eftersmaken var en besk underton av bittert förakt till den dryck jag just intagit. Trots att jag var ung och naiv svor jag sedan den dagen att aldrig mer dricka kaffe. Visst har mina medmänniskor gjort sina försök, lockande har det suktat av välbehag vid intag, men har hållit mig borta från ondskans dryck. Varje gång frågan kommer upp och en ny medlem av klanen kaffedrickare påträffas möts beskedet av ryggdunkar samtidigt som blickar riktas mot oss ofrälsta. Ska ni inte ha en kopp ändå?

När smaklökarna mognat kommer ni älska en kopp efter maten konstaterar kaffefolket. Nonchalant fnyser jag åt påståendet. Som referenspunkt har min farbror fått agera. Vi kan kalla honom Gerhard och trots att han jobbar på en arbetsplats där kaffepauser med termosar avlöst varandra genom åren har han varit fast i sin tro. Tillsammans med min äldre kusin blir vi tre placerade vid festens barnbord med en karaff saft till vårt förfogande. Precis som kaffedrickarna bedömer vi drycken och konstaterar att blandsaften var en bra årgång. Lagom sötma i en syrlig underton som inte tar över smaken.

Det finns faktiskt tillfällen där jag hoppas att ett tredje världskrig ska utbryta. Inte för att jag är en vapenfanatiker som bara väntar på att starta upp en gerillagrupp. Inte heller någon nationalist som föraktfullt blickar ut över Baltiska havet. Nej, i drömmarnas värld ser jag ett land utan Löfbergs lila som första pris i ett sjunkande Bingolotto. En dag där kaffebönan inte når Norden och det till eftermiddagsfikat serveras surrogatkaffe av värsta sort. Det verkliga kaoset skulle inte utbryta på slagfältet utan ute i stugorna när beskedet om ransoneringen bekräftas.

De som försöker dra in oss i smörjan är i alla fall på det klara med sin uppgift. Om de ska vara beroende ska alla vara slavar under kaffebönans makt. Precis som tjackhandlaren som bjuder på första dosen blir man ofta bjuden att smaka på deras drog. Lockande står de och desperat försöker posera med sina gula tänder, en av många bieffekter. Smaka! väser de samtidigt som uppmanade ögon riktas mot oss normala. För en ickedrickare som mig finns det ju inget bättre än när kaffefolket inte fått sin dagliga dos. Huvudvärken stiger i deras huvuden i takt med att
irritationen sakta växer. Sömnlösa nätter av koffeinets
energi kan vara förklaringen till att vi läser så mycket böcker i det här landet.

En kopp blaskigt tea är det längsta jag kan sträcka mig. Men det smakar ju nästan samma fast godare. Rösterna från koffeinfolket ekar kvar i skallen. Marilyn Manson sjöng en gång att han aldrig kommer vara slav under en gud som inte existerar. Jag vill inte vara beroende av böna som inte exalterar. Det finns både bra och dåliga saker med kaffe. Att det smakar som en ekologisk jordrabatt efter skyfall får mig att istället höja saftglaset och tacka för er uppmärksamhet.