Jag fortsätter längs den långa betonggången. På båda sidor om mig, hälsar snälla ögon och dova gnäggningar mig välkommen.
Jag haffar tag i en grep och börjar mocka. Den välbekanta rörelsen sitter i ryggmärgen. Genom luften flyger spån och dynga om vartannat, för att sedan landa en bit bort, i skottkärran. Jag räknar. Tjugotvå. Så många gånger lyfter jag armarna för att kasta iväg det fullastade ekipaget av orenheter.
Efter att ha bestigit gödselstacken, och tömt den rågade skottkärran, springer jag ut för att hämta min häst. Kombinationen av sommarens första grästuvor och en hungrig krake resulterar i en lång dragkamp in från hagen. Tack vare en hel del envishet, går jag segrande ur striden.
Många rykttag senare, står vi slutligen på stallbacken. Jag sätter foten i stigbygeln och svingar mig upp i sadeln. Sätter mig tillrätta och pressar mina ben mot den trinda magen. Under mig känner jag hur det väldiga djuret börjar röra på sig.
Närmaste timmen består av samverkande ansträngning. Muskler i symbios. Ett lagarbete. Jag. Mina muskler. Hästen. Huvudet koordinerar och skickar instruktioner till höger och vänster. Axlarna, fingrarna och magen.
Vadmusklerna är statiskt spända, för att bibehålla en hastighet framåt, då min springare är allt utom självgående. Jag sträcker på ryggen. Växer. Spänner magen. Upprätt, som en vertikal muskelmassa, driver jag fram honom i galopp. Trycker med mina ben för allt vad jag är värd. Bromsar. Driver. Min mage vibrerar av ansträngning. Under mig samlar han ihop sig och galopperar i ultrarapid. Sexhundra kilo, som lyder varenda liten vink.
Idrottshögskolan definierar idrott som "all fysisk aktivitet genomförd med målet att främja fysisk och psykisk hälsa, rekreation, tävlingsprestation och estetisk upplevelse." Många ser ridsporten som ett enda stort runtskumpande. Detta är fel. Man åker inte häst. Man rider. Ridning är en idrott, och framförallt – ryttare är idrottare.
Den fysiska aktiviteten finns det otaliga exempel på. Skottkärror som ska tömmas, boxar som ska mockas, höbalar som ska bäras. För att inte tala om själva ridpasset, en enda lång kraftansträngning, där varje liten muskel fungerar som ett kommunikationsmedel mellan dig och din häst.
Men, bortanför den fysiska påfrestningen finns så mycket mer. Att handskas med en sexhundrakilos-maskin, kräver nämligen mer än kroppsstyrka. Dragkamper i all ära, men om detta kraftfulla djur bestämmer sig för att sticka iväg, blir du ingenting annat än en flygande vante svävandes efter, oavsett storleken på dina biceps. Nej, det krävs list. Det krävs en förbindelse mellan dig och hästen, ett ledarskap där maktbalansen vilar tryggt i dina händer. Det krävs ansvar och intelligens – något som stärker dig som person.
Och den estetiska upplevelsen ska vi inte ens tala om. När Jan Brink och Briar red sin sista ritt lämnades inte ett dressyröga torrt. Storslaget är en underdrift. Det finns nämligen inget som är så vackert som att vara en del i det samspelta fysiska konstverket, som det som utspelar sig mellan en häst och dess ryttare. Pröva, du kommer bli förvånad. Och, du kommer, tro mig, att ha träningsvärk dagen efter.