Jag är den ofrivilliga studenten
I skrivande stund är mina händer uppfrätta av rengöringskemikalier och tack vare oergonomiska lyft så har jag begåvats med ryggskott. Jag har onekligen bytt bostad många gånger i mitt liv, jag har sett mina barndomshem infiltreras utav andra, eller värst av allt, stå tomma och gro igen.
Men att för sista gången låsa dörren till min första egna lägenhet var det som hittills har svidit mest.
Utöver att ha kånkat på köksbordet, soffan och skurhinken så bär jag även något helt annat: nämligen sorg. Piteå har gett mig de tre bästa åren i mitt liv, men denna fredag är gymnasietiden officiellt över.
Visst minns jag hur jag som en svarthårig fjortis med Haparandabetonad dialekt skeptiskt betraktade de augustilummiga gatorna i Öjebyn: detta skulle bli mitt hem.
Jag minns också när jag för första gången satte min fot i de smått spartanska elevhemmen på Grans, för att därefter skaka hand med sju totalt främmande tjejer som jag tydligen skulle bo med.
Gudarna ska veta att jag så många gånger funderade över vad fan jag gett mig in på, men så småningom tydde jag mig till dessa personer. Tanken på att mina vänner var främlingar för tre år sedan känns både bisarr och komisk, när jag nu inte vet hur jag ska kunna leva utan dem. Jag flyttar härifrån med ett hål i mitt hjärta.
Under de tre senaste månaderna har jag befunnit mig i en konstant separationsångest gällande denna stad. Jag har varit sömnlös om kvällarna, halvt förstelnad av skräck inför den till synes färglösa framtid som väntar mig.
Jag har på ett sentimentalt vis räknat ner hur det mesta sker för sista gången, såsom schemautdelning, krönikeförfattning, lunch i matsalen och engelskaprov. Hos en majoritet av mina kompisar och gulliga lärare har samma desperata önskan att kunna stanna tiden återspeglats.
Å andra sidan är vi cyniker medvetna om hur det brukar bli med gymnasieklasser. Under studentdagen kommer alla vitklädda tjejer att snyftande krama om varandra och lova varandra hundratals återträffar, som man innerst inne vet att de inte kommer att bli av. Den närmsta kontakten vi kommer att få är att läsa varandras torftiga statusuppdateringar på Facebook.
Tiden kommer att gå och via ryktesvägen får vi höra att en är gravid, den andra har gjort slut med sin kille eller att den tredje flyttat till Paris.
Med lite tur en vacker dag så springer vi på varandra på IKEA, då med en trotsig treåring på släp.
Visst vet vi att det brukar sluta så, men jag önskar och vill så gärna att vi blir annorlunda. Så glöm för fan inte att spontanprata med varandra ibland.
Man ska sjunga om studentens lyckliga dagar, men jag är den ofrivilliga studenten.
Fastän tiden har besegrat mig och snart gjort mig till en Haparandabo igen, så tar jag med mig allt fint från dessa tre år i Piteå.
Tusen tack för allt, vi syns på PDOL!
Så jobbar vi med nyheter