Hjärter Dam
Hjärter Dam. Så skulle jag heta. Trikåerna skulle vara röda. Glänsande. En mantel, prydd av vita fjädrar från fredsduvor, skulle ligga längs min rygg. Glittrande kinder. Rosenröda läppar. Silverstänk i håret.
Jag skulle finnas till för alla. Med kärlek som mitt främsta vapen skulle jag utplåna illviljan. Like a hurricane of love. Jag skulle ha glitter i mina fickor. Glitter som jag skulle strö ut, likt en snöstorm över världen. Ättling till självaste Amour själv, skulle jag skjuta pilar överallt. Kärlekspilar, som ingen skulle undgå att träffas av. Bam. Rakt i hjärtat.
Jag skulle självklart inte arbeta ensam. Till mitt förfogande skulle jag ha övriga femtioen kortleksindivider. Som en kärleksstyrka skulle vi jämna all ondska med marken. Knektarna skulle rycka fram, som fyra modiga soldater och rädda de i nöd. Kungarna, med sina trygga famnar, skulle trösta de ledsna. Och mina närmaste, de tre övriga damerna, skulle fungera som stand-in när jag behövde assistans. De skulle vara sjuksköterskor, när min uppsättning av spader, ruter, klöver och hjärter skadat sig. De skulle vara crimefighter, då kravaller nått den punkt att endast en kvinna kan styra upp situationen. De skulle vara medlare, då ett annars så förälskat par hamnat i luven på varandra.
Resterande kort skulle fungera som arbetsstab på mitt alldeles egna callcenter. Det skulle vara callcentret sänt från himlen. Inga långa vänteköer. De skulle svara direkt. Kunna vartenda språk. Rövarspråket. Jiddisch. Skånska. De skulle lyssna. Vara den förstående vännen. Komma med råd. Och inte bara halvdana uppmaningar. Det skulle vara första klassens elitråd.
Och om jag någon gång i min superhjältekarriär skulle stöta på svårigheter där hoppet verkar bortom all räddning, så skulle jag bara dra fram ett av mina ess. Ur den rödglänsande rockärmen skulle kortlekens sylvassaste siffra flyga fram. Vassare än varenda knivig situation jag någonsin skulle hamna i, skulle de hjälpa mig att utföra det omöjliga.
Till dem med brustna hjärtan skulle jag erbjuda Nilssons klister. En läkande hjälp som skulle återställa vartenda söndertrasat hjärta. Jag skulle så önskefrön. Där fattigdomen härjar, skulle jag plantera önsketräd. Enorma silverträd, som skulle tåla alla sorters klimat. Från grenarna skulle det växa alla möjliga sorters förnödenheter. Mediciner. Vattenflaskor.
Och de sjuka skulle jag bota med ett mirakelpiller. Ett helt immunförsvar, samlad i en liten tablett, som skulle läka varenda åkomma. Varenda katarr och inflammation skulle utplånas, i den heliga mirakelmedicinens namn.
Det är en naiv tanke. Jag kommer mest troligt inte att få studsa omkring i glitterröda trikåer. Jag kommer antagligen inte få ta till mig epitetet Hjärter Dam. Ja, det är en naiv tanke. Ändå är den så viktig. För, om alla då och då skulle leta reda på sitt alias till superhjälte, skulle världen bli så mycket ljusare. Det är nämligen en väldigt fin linje mellan vardagshjältar och superhjältar. En linje som vi alla ska ta chansen att vandra på ibland.
Så jobbar vi med nyheter