Framtiden - inte speciellt långt borta
Backa, svänga, stopskylt och trafikljus. Farorna är många och otäcka. Första gången jag testade köra bil var för ett och ett halvt år sedan. Jag hade valt tid och dag väldigt noggrant.
Första gångerna blev jag mest arg. Det gick inte som jag ville och bilen levde mest sitt eget liv. Det var fler än en gång pappa sa åt mig att stanna och mitt svar blev "nä, jag hinner inte just nu" eftersom att jag var fullt upptagen med att hålla koll på allting annat. Inte speciellt bra, jag vet. Sakta men säkert tvingades jag att utmana mig själv. Första gången start i backe skulle testas fick jag panik. Det var första gången jag över huvud taget körde i stan. Pappa säger åt mig att svänga vänster, upp mot en backe. Jag har nog med att bara svänga, titta i backspegeln och blinka. Då säger han att jag ska stanna! Mitt i backen, med tre bilar bakom mig! Han är galen, tänkte jag. Jag kommer att krocka med varenda bil på hela gatan. Jag kommer att få motorstopp, rulla bakåt över Sundsgatan, köra över en tant och stoppas av en stolpe! Jag vet inte hur man gör. Paniiiiik. Trots att jag varvade motorn lite för mycket, tog jag mig iväg. Fy vad arg och stressad jag var. Det fick han veta också, stackars lilla pappa fick en ordentlig utskällning ...
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli bra på att köra bil. Det var skitläskigt. Nu går det faktiskt väldigt bra, trots en mardrömsstart. Det enda jag önskar att jag klarade mig utan var parkeringen. Varför kan inte jag också få ha det som i filmer, då brukar de köra fram bilen och sen parkerar någon annan åt dem. Varför är inte jag rik? Då hade jag sluppit alla problem ... Varför ska det vara så svårt att svänga in i en perfekt båge och rakt in mellan de vita strecken? Äsch, jag får väl öva helt enkelt. Pappas teori om att chock-lära sig saker verkar ju helt klart fungera. Jag behärskar start i backe till fullo!
Det är inte alls länge kvar tills dess att jag får ta mitt efterlängtade körkort. Teoristart om ungefär en månad. Galet. Jag längtar mest i hela världen efter min 18-årsdag (jag vet mamma, man ska leva i nuet, men jag kan inte låta bli!) Samtidigt känns det lite läskigt. Det betyder med andra ord att det inte är speciellt länge kvar tills dess att jag faktiskt kan välja att flytta till en helt annan stad. Min vattenkokare och tekoppar som står överst i min garderob påminner mig hela tiden om det. Snart smäller det. Läskigt, spännande och otroligt lockande. Vad händer sedan då? Det får framtiden utvisa och det är med största nöje jag ska upptäcka det.
Världen, jag är redo.
Så jobbar vi med nyheter