Försäljningsknepen trampar mig på tårna

Sedan en tid tillbaka har Dove fört en världsomspännande kampanj för "riktig skönhet". När jag härom veckan låg och jäste i TV-soffan exponerades jag för reklamen, där en trettonårig "Julia" undrar varför inte alla kan se sig själva som fina. Samtidigt passerar morsan vardagsrummet och jag kan se att hon har någon dräpande replik på tungan. Jag kan lova att hon är om möjligt ännu mer cynisk än vad jag är. Den naturliga konsekvensen från hennes sida blev därför ett vasst svar på trettonåriga Julias undran: "Kanske för att de medverkande i kampanjen fortfarande ser ut som fotomodeller".

Tanken bakom Campaign for Real Beauty-initiativet är rörande bra. Men i deras strävan att vilja förbättra unga flickors självkänsla genom att vidga skönhetsidealen så har de onekligen missat något väsentligt. Alla medverkande tjejer i reklamerna är fortfarande vansinnigt söta; de är slanka, har skinande hår, gnistrande vita tänder och fulländad porslinshy. Verklighetens kroppar med tillhörande finnar, celluliter och valkar lyser med sin frånvaro. Besök ett badhus under motionssimningstimmarna, då får ni se på äkta vara och kanske därigenom en aha-upplevelse. Hur ska tjejerna kunna känna att de duger som de är? Signalerna som sänds ut är inte mer tröstande än vad somliga musikvideor är, även om Campaign for Real Beauty kanske är lite mer politiskt korrekt än Pussycat Dolls. Men ändå har Dove mage att påstå att de "utmanar snäva och begränsande skönhetsideal".

De trogna läsarna har antagligen noterat att jag gillar att använda mig själv som exempel. Men för de som på något mirakulöst sätt har undgått mina analyser kan här få en favorit i repris. För att förstärka rubrikens påstående känner jag mig nämligen tvungen att hänvisa till mig själv. Följande är en ganska objektiv resumé av mitt utseende: en vanlig, nyvaken tonåring som under de senaste dagarna har legat i lä med att ständigt hålla efter utseendet. Min gårdagskväll utgjordes av ett ovanligt tufft ridpass, därför luktar jag fortfarande av en liten skum blandning av stall och svett. När jag tittar mig i spegeln möts jag av en hy som är tillräckligt vinterblek för att kunna misstas ha blivit insmord med Idominsalva. Mina bruna lockar är nog risiga för att kunna förväxlas med hästtagel. Dessutom känns det som om jag har en igelkott under armarna, tack vare den så kallade tredagarsstubben.

I denna smått sorgliga verklighet kan jag meddela att jag inte känner någon tröst via Doves kampanj, nej, jag känner snarare att jag har en jäkligt lång väg att gå för att uppnå deras kriterier för "real beauty". Där har du Julia ditt svar på varför alla inte kan se sig själva som fina, för nej, uppriktigt sagt så känner jag mig riktigt sliten, äcklig och risig när jag ser reklamen. Men och andra sidan är det väl ett gott argument för att ruscha iväg och köpa Doves brun-utan-sol för att bli av med vinterblekheten. För att därefter bli av med den unkna lukt som medföljer brun-utan-sol, så kan jag sedan hoppa in i duschen och gnida in mitt risiga hår med deras Intense Care-balsam. Inför nästa ridpass kan svettlukten säkerligen förebyggas med hjälp av deras Silk Dry-deodorant.

Efter den skönhetsbehandlingen kanske jag kan börja snegla mot att matcha de karismatiska tjejerna i kampanjen. Därför kan vi här dra slutsatsen att skamlösa försäljningsknep inte vet några vidare gränser.