Fiska med barnen

Som ung pappa misslyckades jag totalt med att skapa ett fiskeintresse hos min son. Det blev istället tvärt om. Han hatar fiske. Felet är helt och hållet mitt. Jag envisades med att ta honom till fiskevatten med enbart ädelfisk och alla som fiskat mycket vet att när det gäller det typen av fiske ingår aldrig någon fångstgaranti. Att sen fiskefebern härjade som värst på den tiden gjorde förstås inte saken bättre. Jag hade varken tid att äta eller sova och allra minst tid att ägna mig åt sonens fiske. Han fick antingen klara sig själv eller så fick min fru ta hand om honom. Ett beteende jag ångrat många gånger. För ett par helger sedan insåg jag vad jag missat och hur roligt och stimulerande det kan vara att fiska med ett barn. Jag var då i Arjeplog tillsammans med mitt 9-åriga barnbarn, Jolan, hans kompis Alexander och min gode vän pappan. Där hade vi tre underbara dagar med allt från fiske till en kortare fjällvandring.

Jolan som bor i Uppsala hade aldrig fått någon fisk. Mitt uppdrag blev förstås att se till att han fick. Fredagskvällen hade vi vigt åt mete efter abborre och sik. Vädret var underbart. Högsommarvärmen hade ett stadigt grepp om Arjeplog och på sjön blåste en varm svalkande vind. Någon fisklycka hade inte Jolan, däremot Alexander som tappade en sik och därefter fick en gädda på mete. Efter ett par timmars fiske åkte vi tillbaka till stugan. Alex överlyckligt, Jolan lite besviken över den uteblivna fisken. Dock utan att ha tappat suget efter fiske.

Nästa dag åkte vi upp mot Merkenäs för en kortare fjällvandring. Självfallet fiskade vi både på upp- och nedvägen. Jolan hade utrustats med ett ultralätt spö, väl anpassat för en nioårings fysik och kropp. Vi stannade till vid flera vattendrag där Jolan och Alexander prövade sin lycka med spinnare. Som alltid när det handlar om spinnfiske för den som är ovan blev det en hel del bottennapp och många tappade spinnare. Ett par hugg blev det, dock inte någon fisk.

Däremot blev Jolan allt bättre på att kasta med spinnspö och roligt hade han hela tiden. Inte minst för att vi vuxna inte tvingade barnen till timslånga fiskepass, utan lät dem bestämma hur länge de ville fiska. För egen del var det både trevlig och rogivande (okey, någon svordom riktades mot den trasslande linan) att hjälpa till och inte minst se reaktionen då fiskarna högg. Efter åtta timmars härlig utflykt återvände vi till stugan för pannkakor och sylt och ett parti monopol.

Söndagen vigde vi åt fiske i Vauka, där det alltid finns gott om harr. Jag knöt på ett kastflöte som jag tacklade med den klassiska harrflugan, red tag. Jolan, som nu blivit duktigt på att kasta, hivade ut betet i strömmen. Och se där. Redan i första kastet högg en harr i fin storlek på flugan. Jolan vevade snabbt i fångsten och kunde jublande glad konstatera att han fångat sitt livs första fisk - och det av ädelt märke. Och minst lika lycklig var jag. Känslan i min kropp var faktiskt fullt jämförbar med när man fångat en storöring. Efter det blev det några harrar till i hyfsad storlek. Den riktigt stora, som högg senare på dagen, kom dock undan.

Även för Alexander gick det bra. När vi träffades berättade han glädjestrålande att han fått både harr och öring lite längre ned i strömmen. Eftersom Jolan ännu inte fått någon öring bestämde vi oss för att testa där och redan i första kastet satt den - Jolans livs första öring. Helgen var fullbordad. Mitt barnbarn hade fått uppleva sitt livs fiske och jag fick mig en ny fiskekompis, som förhoppningsvis vill dela mitt intresse livet ut.