Ett politiskt pussel på högsta nivå

Demokrati. Parlamentarism. Misstroendeförklaring. Jag är samhällsvetare, så jag nickar förstående. Men, inuti mig virvlar ovetskapen. Politik. Det där pusslet som har tusentals bitar. Några bitar blåa, några röda, några gröna. Men, de flesta bitar, med bortnött framsida. Bortnötta av febrilt letande fingrar som försöker para ihop rätt bitar med varandra. Jag erkänner. Jag har inte klarat av att lägga pusslet ännu. Jag tycker inte ens att pussel är roligt. Faktum är att jag bara öppnat kartongen, sett kaoset och stängt den igen. "Det där får de sköta bäst de vill" tänker jag. Och säkert många andra.

Hjärtat slog fort. Av farten. Av nervositeten. Springandes bredvid min sida hade jag två av mina närmaste vänner. Vi rusade, precis som tvättäkta stadsbor, genom Stockholms innerstad och nådde svettiga och rödrosiga vår destination. Riksdagen. Centrumet för det politiska pusselkaoset.

Vi steg in, med stora ögon. Överallt syntes ungdomar. Världsvana. Välklädda. Vi föjde strömmen, och som boskap på väg till slakt, lotsades vi vidare, korridor efter korridor. Slutligen nådde vi en stor sal. Jag kände hur mina läppar började forma ett djupt "Woooow", men jag hann lyckligtvis stoppa mig innan ordet som skulle avslöja det pinsamma faktum att vi var vilsna norrlänningar, lämnade min mun. Inredningen var simpel. Furufärg. Ändå fylldes hela kroppen av högaktning. Självaste Plenisalen. Och det fanns en stol reserverad där, på mitt namn. Liza Nilsson. Plats 89.

349 ungdomar från hela landet var samlade. Ungdomens Riksdag 2009. Och, representerade Arvidsjaur gjorde tre desorienterade flickebarn. Vi var ensamma. Vilsna, i ungdomspolitikens kaos. Vi behövde en stöttepelare. Som sänd från himlen, kom en trevlig hängselprydd kille fram och frågade var vi kom ifrån. Vi tog tillfället i akt, i hopp om att han skulle bli vår ledsagare och riksdagsguru under dagen, och berättade lyckligt att vi kom från Arvidsjaur. Han såg ut som ett frågetecken. "Du vet, Kevin Borg!" sa vi. Hans förvirrade ansiktsuttryck förändrades inte. "Alltså, Idol-vinnaren?" frågade min klasskompis. Genast intog han en reserverad ställning och innan han svarat förstod jag att vi misslyckats med vårt försök att värva honom till vår politiskt oförstående klan. "Jag kollar inte på såna där program" sa han och fortsatte att bläddra i sina papper. Vi blev sågade. För att vi kollade på Idol och inte på Debatt. Och framförallt, för att det faktumet avslöjade hur insatta vi egentligen var i politik.

Dagen på riksdagen var ett psykiskt maratonlopp. Vi blev, tillsammans med femton andra ungdomsledamöter, inkastade i ett utskott. Vi debatterade. Krigade. Precis som Kevin Borg kämpat för Arvidsjaur, kämpade även vi. Ingen skulle få trampa på oss igen. Och, efter en lång och het debatt, där motionen skriven av klass SP2SA från Sandbackaskolan i Arvidsjaur var villebrådet, kom omröstningen. Åtta mot sju. Jag gjorde high five med mina vänner under bordet. Vi vann. Nu förstod jag hur Kevin Borg kände sig.

I samma sekund som ordförandeklubban slog i bordet, och vår motion officiellt var godkänd, kände jag en längtan av att bara få åka hem och lösa politikpusslet. Jag insåg att allt det roliga med politik bara gömde sig bakom kostymnissar och oförståeliga begrepp. Jag insåg att Debatt och Idol faktiskt hade något gemensamt. Kampen. Strävan efter höga mål. Och, den fantastiskt fina känslan av att ha åstadkommit något.