En julhälsning från dagens konsumtionssamhälle

Det tindrar i barnets oskyldiga ögon så fort julen kommer på tal, juletid är en härlig tid då har alla frid. Julklappar och diverse kadaver, som konstigt nog kallas för delikatesser under denna månad, flödar fritt på de glitterdekorerade långborden. På julen ska alla njuta i fulla drag, vara glada och nöjda, annars blir det ett jävla liv. Att fira jul är nämligen en gammal svensk tradition, det är fakta och inte diskutabelt. För att citera en känd svensk julfilm "Var Jesus svensk, det visste jag inte!". Vad händer om man kritiserar julen då? Jag vet faktiskt inte, kanske är julen för kristna vad Mohammed är för muslimer. En ritad Jesus föreställande en fräsig pudel med tomtemask får kanske kristendemokraterna att gå bärsärkagång mot krönikören vid tangentbordet.

När den första julkatalogen med uppmaningar om konsumtion dimper ner i brevlådan någon gång i september är loppet redan dött. Det som började med oljedunk har idag utvecklas till leksaksbilar i eldiga färger som suddar ut alla tveksamheter om könsroller. En gång per år gör skvallerpressen med Aftonbladet i högsta hugg ett uppror mot de könsroller som uppenbarar sig i leksakskataloger riktad mot barn.

Varje år ställs ansvariga butikschefer mot väggen, och svaren är inte helt oväntat också detsamma. "Varför placerar ni tjejerna vid spisen i små gulliga prinsessklänningar, medan killarna uteslutande är klädda i Spidermans senaste outfit?" Svaret blir oftast att det är så marknaden vill ha det, men att det är inget som hindrar killarna från att köpa en barbieklänning i rosa paljetter. Nej, det är ingenting som sätter stopp för det, men tror ni allvarligt att barn i den allra osäkraste åldern väljer de leksakerna som är som klippta och skurna för det motsatta könet? Svaret är lika självklart som frågan är dum, könsrollerna måste styras upp i låg ålder. Sedan är det kanske försent. Plötsligt har lille Manfred fem år blivit en öldrickande mansgris, och ingen kan förstå hur det gick till.

I våra allra glittrigaste omslagspapper slår vi in den materiella kärleken som ska vara ett substitut för den riktiga. Tack vare vårt konsumtionssamhälle verkar det finnas en allmän uppfattning om att mängden julklappar och godhet har ett samband. Skulle snarare säga att det är tvärtom, givetvis är det aningen banalt att dra alla över en och samma kam, men de som ger bort mest julklappar vill ofta kompensera något. Kanske en frånvarande förälder som tror sig kunna köpa den kärlek som de annars förlorar i närvaro. Julklappar utan mening och underbyggt budskap är för mig obegripligt, den enda funktion julklappen fortfarande fyller är att visa hur bra vi känner de man tycker om. Anar dessutom att det är minst ett par pengafrustande butikschefer som i dessa dagar får spontana glädjerus i tanken på alla kreditgränser som sprängs i denna enda kapitalistiska månad som är röd.

Vad julen handlar om kan jag inte som enskild individ avgöra, men jag har en teori. För det spelar ingen roll hur många hårda paket som har mitt namn på sig under granen, eller hur mycket julmat man äter på julaftonskvällen. Det enda som betyder något är att få umgås med nära och kära, det tomrummet kan inte ens den senaste mobiltelefonen fylla.