Bland klätterväxter och stålull

Framför mig ligger en stilla, silverblänkande sjö. Sakta, som om jag svävade, går jag fram till strandkanten och tittar ner i det spegelblanka vattnet. En flicka tittar tillbaka på mig. Ansiktet är vackert och huden slät. Inte ens en vindpust som sätter det blanka vattnet i rörelse kan få ansiktet att se rynkigt ut. Hennes ögon är stora och bruna. Det mörka lockiga håret slingrar sig som en klätterväxt nerför kroppen. En kvinnokropp, som skulle få varje man på fall.

Plötsligt hör jag en mansröst bakom mig. Mitt hjärta tar ett skutt och jag vänder mig om. Där står han. Mina drömmars man.
Jag tittar på honom och känner lyckan sprida sig i min kropp. Jag börjar springa och när det knappt är en meter kvar kastar jag mig framåt och landar i hans starka armar.

Plötsligt ringer väckarklockan. Jag gnuggar mig i ögonen och vad som verkar vara rester från gårdagens mascara lossnar, och fastnar någonstans i mitt ansikte.
Jag tänker att jag måste börja tvätta mitt ansikte noggrannare, och stiger upp ur sängen. Jag tar på mig morgonrocken och försöker göra ett någorlunda graciöst skutt över dörrtröskeln. Det är för tidigt på morgonen för atletiska övningar och jag slår i stortån.

Jag ställer mig framför spegeln och tittar gäspande på flickan mittemot. Drar sakta fingrarna genom det råttfärgade håret, men fastnar några centimeter från hårbotten. En stor tjorv. Ingen fara, tänker jag och kommer ihåg att mamma sa något om att hon hade slut på stålull.
Ett litet klipp med saxen, så kan hon stryka det från inköpslistan. Och skulle det vara så att affären har slut på påsar, så får hon ta mina, som så vackert hänger under ögonen.

Jag tröttnar på spegeln och går åter tillbaka till sängen. Där ligger min pojkvän. Jag undrar om han drömde samma dröm som jag inatt, och tänker att jag ska fråga honom hur den
slutade, om så fallet var.
Jag lägger mig ner igen och ger honom en kram. Han vaknar inte. Jag känner hur romantiken flödar.

Många gånger är de jag önskat att jag aldrig ska vakna från mina drömmar. Verkligheten känns så grå och dassig i jämförelse. Men, inom mig kan jag inte sluta undra. Skulle man verk-ligen uppskatta något som alltid var felfritt och perfekt?
Det är nog så, att man måste uppleva det alldagliga här i livet, för att uppskatta den där goda och sagolika perfektionen.