Jag är 17 år gammal, går första året på gymnasiet och är tack vare skattemedel ett Sveriges rikelandsbarn. Joakim von Anka hade varit stolt över hur snål jag är med mina egna pengar, tyvärr följaktligen alldeles för frikostig med andras sedlar och mynt.
Gratis är gott, många gånger så pass gott att vi väljer att lasta tallriken full, äta hälften och därefter tröttna på smaken. Vi slänger andras förtjänster i tron att det inte kostar oss något. I och med att jag är ungdom, studerande, har en inkomst som än så länge aldrig har nått över skattegränsen och dessutom går på bidrag, glider jag i samhället runt på räkmackor jag själv aldrig skulle ha råd att betala för. Även om jag bidrar till den totala summan skattepengar staten får in årligen i samband med exempelvis momsen vid köp av livsnödvändiga – och livsonödvädig, för den delen – varor, får jag mer av skattemedlen än jag ger tillbaka.
Så sent som i onsdags pratade vi om detta på samhällslektionen. Vi fick bland annat ta ställning i frågor som berörde skattefrågan. ”Är det okej att arbeta svart?”, var en fråga. Genom att ha graderat rummet så att den ena kortvägen motsvarade ett Ja, mitten ett Nja och den andra kortsidan ett Nej, fick vi ställa oss där vi kände att våra åsikter passade bäst i relation till Ja, Nja eller Nej.
Oerhört många elever tyckte att det var mer eller mindre okej att jobba svart, en del att man uteslutande skulle jobba svart och ta hand om sig själv och sina egna pengar. När frågan sedan gick in på spåren där man tror sig bli arg på dem som jobbar svart ifall man själv var en trogen skattebetalare, stod majoriteten på Ja-sidan.
När jag tänker på det blir jag faktiskt irriterad och besviken. Vi i klassen tar ställning på ett sådant vis att vi lika gärna skulle kunna tatuera in i pannan: ”Säger en sak men gör en annan”, en egenskap som jag i hela mitt liv uppfattat som negativ, rätta mig om jag har fel. När ska vi gå från att utnyttja samhället, till att bli en del av det? Och när ska vi mogna till tillräckligt goda människor för att VILJA ta hand om varandra istället för att motvilligt lämna ifrån oss pengarna till staten?
För pengarna går till samhället, och samhället, kära vänner, det är vi det.