I år är året då jag tänker på pensionen och slutar vara så himla ängslig. Då jag väcker åttioåringen i mig och frågar, vad hon har att säga i hur jag lever mitt liv i dag, vad hon kommer att minnas, vad skulle hon ha ändrat och vad skulle hon säga till mig, om vi träffades.
I år är året då jag lyfter blicken.
.
För ett tag sedan bodde jag i Norge. Jag kan räkna upp väldigt många saker som är dåliga med Norge men en sak de gör väldigt bra: I Norge är man inte så himla ängslig.
Efter två år där hade jag fortfarande ingen aning om vilka områden som var trendiga, vilken klubb man måste bära högklackat för att komma in på och eller vilken hälsosam livsstil som man bör följa för att leva så länge som det bara går.
.
Däremot lärde jag mig varför bilkön utanför mitt kontorsfönster var helt enorm varje torsdag eftermiddag, men inte under de andra dagarna. Varför kunderna inte svarade på fredagar.
Det tog ett tag, men till slut så: De drog ju till hytten. Tog ledigt från jobbet, checkade ut från mejlen, packade in hunden i bakluckan, stod i bilkö i två timmar för att sedan vandra fjället upp och ner och runda av med något rödvin framför brasan. Oängsligt.
.
För sju månader sedan flyttade jag till Stockholm och på så kort tid har jag lärt mig, att det går att riva av en jobbvecka på 60 timmar utan att vara advokat eller ha en hög lön.
Det kommer nya superträningstips en gång i veckan. Gluten kan förkorta ditt liv och kolhydrater är Djävulens verk och bör förintas. Om tunnelbanan inte är i tid så kan man lika gärna lägga sig ner och DÖ på perrongen. Eller börja jobba via mobilen.
.
Här är vi nervösa, ängsliga, upptagna med detaljer. Jag får ibland jobbmejl mitt i natten. Mitt i natten! ”Glöm inte att kolla det här.” Det är inte så konstigt, varför vi är partysvenskar utomlands – vi slappnar ju aldrig av när vi väl är här.
Det handlar inte enbart om att Norge är ett rikt land där människor har råd med stuga och familjeliv, som bara en viss procent i Sverige har. Det handlar också om vad som är viktigt när man väl är ledig.
.
Vi måste alltid bli, eller vara, någon. Och det är där skon klämmer för mig. Jag checkar aldrig ut, radarn är alltid på. Det finns alltid något mer att sträva efter, något att bli bättre på och något förändra.
.
Min åttioåring håller på att bli helt galen. Hon bryr sig inte om gluten får min tarm att morra. Hon saknar de där vännerna, vad de nu hette, och önskar att hon hade gått från jobbet vid en rimlig tid för att umgås med dem. Hon grämer sig över att pensionen är så låg och att hon noppade ögonbrynen på salong för 400 spänn, när hon hade kunnat köpa sig en kul fylla för det i stället.
.
Nej, i år är året då jag börjar tänka på den där låga pensionen. Då jag frågar min åttioåring, om jag verkligen gillar chiapudding eller om jag äter det bara för att det sägs vara nyttigt och alla andra äter det. I år är året då jag frågar henne vad hon kommer att tacka mig för, i stället för att bli ängslig kring det som faktiskt, ni vet, inte betyder något i det långa loppet.
Jag gissar att det inte är chiapudding, svara på mejl på perrongen eller den där träningsstilen som skulle få mina magmuskler att synas genom tröjan.