.
Och jag har ett nytt jobb. Ett sådant där med passerkort i stora spärrar för att komma in i huvudbyggnaden, som är helt i glas. Åtta våningar och femtioelva avdelningar. Det är det största jobbet jag någonsin har tagit mig an, i den största staden jag hittills har bott i.
.
Det är som så viktigt, det här jobbet. Det är så viktigt det här steget i livet. Karriären, lägenheten – check. Så avgörande.
.
Jag duschar nästan varje dag. Lockar håret och sminkar mig. Kläderna väljer jag ut dagen innan, så att jag inte behöver rafsa ihop något ostruket. Nytvättat och fint. Inte för kort, inte för långt. Sallad till lunch, javisst.
.
Jag lär mig termer jag inte kunde förut. Termer för hur man köper tv och annonsplatser i stora tidningar, hur man formulerar sig i reklamer och hur man skriver tydliga mejl till tjugo personer samtidigt.
.
Men så kom dagen då du höll på att dö, farfar. Jag står på jobbet, mitt i det öppna landskapet på våning tre av åtta i den snygga byggnaden på Kungsholmen, och jag tappar allt.
.
Jag gråter så att snoret rinner in i munnen. Mascaran flyter ut. Jag svettas, får en fläck på ryggen. Avdelningens AD går förbi, jag hälsar gällt och falskt, som om absolut ingenting är fel, det är helt normalt att mascaran ibland är vid mungiporna, det ska vara så!
.
Det blev som så himla patetiskt, att bry sig om möten och kluvna toppar. Jag har ju inte ens sagt hej då, jag har ju inte berättat, att trots att jag så sällan hälsar på, och trots att jag så ofta kollar i mobilen när jag väl är hos er – så älskar jag er så innerligt.
Jag har ju inte berättat, hur ofta jag berättar om er för andra. Hur högt jag pratar om er.
.
Det är klyschigt, jag vet, men om det är någonting jag har lärt mig mitt i uppstarten av mitt nya, välpolerade jobb, i den viktiga staden med överfyllda bussar, är det att ingenting är så viktigt som mjuk pepparkaka och perkulatorkaffe i ett gult hus i Öjebyn. Tack för att du överlevde, farfar. Tack för att du kämpade så hårt, farmor. Jag hälsar på i slutet av september, utan mobil.