Jag äger ingen vindsvåning men jag äter lunch ute några dagar i veckan. Jag går aldrig i dyra klädbutiker men ibland färgar jag håret på salong. Jag har aldrig haft städhjälp men jag åker på weekendresor två gånger per år. Inget kommer gratis till mig men jag är alltid trygg.
.
Folk i min ålder köper hus och lägenheter. Hem, som renoveras, snyggas till, som man tänder ljus och gör morgonkaffe i. Alla bakar lussekatter, lägger upp på Instagram. Slår in paket, tar på sig tjocksockar, testar årets glögg.
.
Jag tänker på när vi pekar med fingret på personen utanför affären och utbrister, att denne minsann har en iPhone.
.
Det är åttio personer, riktiga personer, som äger mer än hälften av jordens befolkning tillsammans. En pytteprocent, en ogenomskådlig, sluten och pansarhård cirkel. Vi är inte en del av den, men årets julklapp, för just oss, är en dammsugare som går av sig själv.
.
Jag tänker på personen på Facebook som skrev att hen inte fick ett tack, inte ens ett leende tillbaka när hen gav pengar till personen utanför affären.
.
Och jag tänker, för att en person ska kunna vara rik, måste en annan vara fattig. Annars går det inte, om man delar jämnt ligger båda på medel. Vi har inte råd med vindsvåningar, dyra kläder eller städhjälp, men vi har råd med en smartphone. För att någon ska kunna ha råd med en robotdammsugare måste någon annan sitta utanför affären och inte ge oss ett leende när de får våra växelpengar.
.
Vi i mitten, vi är de som tittar uppåt, men vi slår alltid nedåt, trots att det nästan aldrig ligger på håret för oss. Det står aldrig och hänger på en tjugolapp. Det finns alltid någon form av säkerhetsnät, något som gör att trots att vi deltidsarbetar, pluggar eller är sjuka, så har vi ju, vi som inte sitter utan för affären, alltid en smartphone. Eller en fräsig dammsugare.
.
Jag tänker på alla vi i mitten, som tror att vi är politiker. Som tror att vi vet vad alla pengar går till, att de är dumma i huvudet på kommunhuset, att det endast är Anders Borg som kan hantera pengar av alla i hela landet. Vi som tror att just vi sitter på nyckeln till problemen som drabbar just oss. Alla förfester där just vi har absolut rätt, alla kvällar vi svär mot tv:n, alla gånger vi säger att ”jag förstår att det är jobbigt men varför måste alla komma hit”.
.
Jag tänker på hur vi vill stänga gränserna för vissa men inte för andra. På hur vissa får sätta agendan och hur alla bara följer den. På hur många öknamn vi har för "invandrare" eller "tiggare" men att jag inte kommer på något för "skatteparadisperson".
Och jag tänker, att åttio personer kan vara nyckeln, men att vi istället irriterar oss på, fräser åt och kräver leenden av personer utan för affären – där vi kanske, eller kanske inte, köper årets julklapp.