.
Jag är uppvuxen i ett tajt tjejgäng. I tio år har vi tagit hand om varandra, kramats, tröstat, skrattat – och festat. Antingen är det ett drinkaton eller en helt vanlig Dansk Fadøl-kväll. Oavsett, är tjejfester det roligaste jag vet och en av mina absolut tryggaste zoner.
.
När någons partner ringer kanske vi sätter på högtalare; "Heeeej" och hur är det med dig, hur har ni det, vad gör du i kväll.
Intresse, värme, inkluderande.
.
Det är annorlunda om jag så mycket som skickar ett sms under grabbkvällen. Vissa är trevliga, vill veta hur det är med mig, säger att det är längesedan sist. Men ibland, i vissa gäng, är det annorlunda.
Om jag hör av mig till min pojkvän under denna heliga afton kan det tas emot på ett helt annat sätt. Det är inga högtalare, inga "heeej" och "hur är det med dig". Istället är jag tjatig, överbevakande, ifrågasatt. Och han, tofflad.
.
Alla dessa föreställningar om vilka roller vi har i heterorelationer. Vi har flickvännerna som bryr sig om inredning, om Paris, om rosor, och vi har pojkvänner som bara "går med" på saker.
De "går med" på att se film en lördag, "går med" på att dra till Ikea, "går med" på att ha mysmiddag. Allt det där pariga, det är flickvännen som vill, ser till att det blir av och sköter logistiken kring. Det är så accepterat att önskas från flickvännen och så vedertaget att pojkvännen bara hänger på.
.
Mitt i allt kommer grabbkvällen, med den där föreställningen om flickvännen är den som har kopplat honom medan han egentligen vill, likt en vildhund, springa fritt. Det är en föreställning, men den frigörs också. Ibland enbart i mina oroliga tankar men ibland även i verkligheten.
Den där gången någon skrek "hora" i bakgrunden när jag ringde. Den där gången någon annan tjej hade suttit i hans knä och kompisarna bara flinade när de berättade det för mig.
.
Ryggarna ska hållas, dunkas och när någon av dem väljer att se på "The Notebook" med flickvännen en lördag, är det inte han som har valt det – det är hon som har tofflat honom till det.
.
"Jag vill inte bli en ‘sån där’ flickvän" säger jag till honom men jag ångrar mig direkt. Jag vet ju att det är ju en fälla, att se flickvännerna som bovarna, koppelhållarna.
Jag vet ju att det snarare är pojkvännerna. De som inte påpekar att de faktiskt var deras förslag att dra på Ikea, att de älskar "The Notebook", att de ofta föreslår tända ljus och veggolasagne framför brasan. Pojkvännerna som inte vågar stå upp för sina relationer bland sina egna vänner.
.
Och det är, som alltid, systemet i stort. Det som gör att vi så enkelt och ofarligt har små, små regeringar av flickvänner och fruar, hemmens diktatorer, men så fort någon av dessa flickvänner och fruar är i en faktisk och riktig maktposition, då är hon inte en regering längre.
Då blir det helt plötsligt så viktigt att inte hålla uppe hennes makt, då ska hon istället förminskas till hennes kroppsform, hennes hår, smink, klädval. Upp på löpsedeln! Kommentera!
.
Kanske är absolut hela världens maktelit en enda, stor grabbkväll. Tack gode gud att vi åtminstone har tjejfester.