Alexandra Sliusarenko, 28, berättar om hur det var att vakna upp i Kiev på morgonen den 24 februari.
Alexandra Sliusarenko hade blivit sjuk och den här natten i slutet av februari sov hon hemma hos sin mamma Oksana Mishko, 51, i centrala Kiev. De är båda konstnärer och höll i dagarna på att tillsammans förbereda en utställning. När Alexandra tidigt på morgonen vaknade av ett dån och att huset skakade så trodde hon att det var en feberdröm. Sedan hördes en andra smäll och en tredje. Det skulle senare visa sig att det hon väckts av var attacker i området vid flygplatsen, men det visste hon inte i denna stund.
Hon väckte sin mamma Oksana och kort därpå ringde hennes pappa Volodymyr som också bor i Kiev men på en annan adress.
– Han sa, grips inte av panik men kriget har startat nu.
När Alexandra berättar om samtalet från pappan så bryter tårarna fram i ögonen på henne.
– Det kändes som att få ett dödsbud. Känslan var – nu mister jag någon, säger hon.
Hennes make Daniil och fyraårige sonen Filimon var hemma i huset de håller på att bygga, en timme bort i en förort till Kiev. När Alexandra hade väckt Oksana gick de ut på balkongen och fick se en stad i total panik. Många hade förstått stundens allvar och försökte köpa mat, vatten och tanka sina bilar. Till bankomater och apotek var köerna långa.
Kievbor försöker ta sig ut ur staden efter att kriget blivit ett faktum.
– Folk förstod direkt vad som hade hänt och kastade sig i bilarna för att lämna staden. På motorvägen med totalt sex filer var fem av filerna fyllda med bilar på väg ut, berättar Oksana.
Både mor och dotter beskriver en paralyserande känsla av panik. Skulle de lämna staden? Var skulle de ta vägen? Var fanns den minst farliga platsen?
Vid middagstid tog de beslutet att bege sig till huset i förorten, där Alexandra och Daniil fram till denna dag byggt upp sin gemensamma framtid.
I lägenheten packade de som hastigast mat, mediciner, alla batterier de kunde hitta samt stearinljus. De visste inte hur länge de skulle vara ifrån Kiev men de visste att elen kunde försvinna.
Resan från Oksanas lägenhet till huset brukar normalt ta runt en timme, den här dagen tog den sju timmar.
Oksana Mishko, 51, har en lägenhet i centrala Kiev och från balkongen kunde de se en stad i panik, morgonen då kriget bröt ut.
– Hela tiden mötte vi stridsmaskiner och flygplan. Paniken var konstant under dessa timmar, säger Oksana.
Alexandras pappa tog direkt beslutet att stanna kvar i Kiev för att hjälpa människor. Senare på dagen kom beskedet att inga män får lämna landet.
Räddningstjänsten arbetar med att släcka ett hus som fattat eld efter explosioner i Kiev.
När familjen kommit fram till huset i byn utanför Kiev så var det helt mörkt, elen fick inte användas nattetid. Det första de gjorde var att tejpa alla fönster, för att minska risken för splitter om något exploderade. Oksana beskriver hur de satt och skakade hela natten, ingen kunde sova. Bombflygplanen hördes konstant. Samtidigt kändes det tryggare i byn än i centrala staden och de erbjöd bekanta att komma dit.
Vad sa ni till fyraårige Filimon?
– Vi försökte distrahera honom med böcker och med leksaker. Vi försökte framställa det lite som en lek, som att vi var på flykt från banditer, berättar Alexandra.
När kriget var ett faktum så kunde inte familjen berätta allt åt Filimon, 4, utan de försökte framställa flykten lite som en lek för pojkens skull.
Lördagen den 26 februari tog familjen beslutet att lämna huset, kriget kom för nära. Mindre än två mil bort från Alexandras och Daniils hus ligger Butja, en ort där det senare visade sig att hundratals civila dödats och lokalbefolkningen utsatts för bestialiska övergrepp. Det här visste de inte då.
– Hur hade gått för dem om de valde att stanna? Jag känner rysningar när jag tänker på det, säger familjens vän Marina som hjälper till att tolka under intervjun.
Kiev, 8 mars 2022. En man tar bort en förstörd gardin inuti en skola som skadats bland andra bostadshus i Ukrainas huvudstad.
Alexandras familj åkte mot Vinnytsa, en stad cirka 30 kilometer från Kiev. Med täta mellanrum fanns kontroller där de fick visa ID och att de inte var ryska spioner. Längs vägarna hade alla skyltar plockats ned, för att göra det svårare för inkräktare. De valde små vägar via byar för att undvika att möta stridsfordon. Väl framme i Vinnytsa syntes inte kriget alls.
– Det blev en chock att se vanligt liv. Vi kunde gå in som vanligt i en butik och köpa juice åt Filimon och vi kunde tanka bilen. Det var både skönt och konstigt, säger Oksana.
Alexandras make Daniil följde med till Vinnytsa. Den 28 februari fyllde han 30 år och det som hade förberetts hemma med fest, tårta och presenter blev ett helt annat firande. Alexandra beskriver hur de satte ljus i små muffins och satt runt ett bord, till största delen tysta för att alla var så spända av situationen. När Alexandra berättar om det surrealistiska födelsedagsfirandet bryter tårarna fram igen.
– Jag tänkte att det här är kanske sista gången vi firar min man.
Pappan i familjen, Daniil, fyllde 30 år under flykten och familjen firade i Vinnytsia. Familjen skiljdes sedan åt när Alexandra, Oksana och Filimon reste ut ur landet.
Familjen började inse att kriget spred sig så snabbt att de inte hade något annat val än att lämna landet. Alexandra berättar om den modersinstinkt som gjorde att hon vågade ta beslutet, för att skydda sin son Filimon.
– Mycket handlade om överlevnadsinstinkt, säger hon.
– Ovissheten var så stor, vi gjorde vad vi kunde men fick lämna allt i guds händer, säger Oksana.
Alexandra beskriver känslan av att vara på flykt, en känsla av att allting krymper och tillvaron ställs upp och ner.
– Jag tittade mig själv i spegeln och allt kändes svart. Varje dag försvann en del av mig själv och min personlighet. Det kändes som att snart finns ingenting kvar.
Flykten från Kiev gick med bil, tåg och flyg. Familjen passerade flera olika landsgränser innan de kom fram till Sverige. Alexandra berättar att många människor var väldigt hjälpsamma.
Flyktvägen gick via Moldavien vidare till Rumänien och sedan med flyg till Finland och slutligen Sverige. Familjen har nu spenderat snart åtta månader här. De bodde först på Cape East i Haparanda och idag har de fått en lägenhet i Luleå. Hur länge de blir kvar vet ingen.
Daniil, Alexandras make och Filimons pappa, är kvar i Kiev långt ifrån sin familj.
Alexandra vill framföra hur tacksam hon är för all hjälp som de har fått på vägen, mitt i allt det svåra.
– Vi är väldigt tacksamma mot folk för deras hjälp och stöd, det finns många underbara människor med ett gott hjärta i världen. Hela världen känns som en stor familj för mig nu.
Alexandra Sliusarenko, 28, med sin mamma Oksana Mishko, 51, och sonen Filimon, 4.
Kvar i Ukraina finns Filimons pappa Daniil och Alexandras pappa Volodymyr, samt vänner och bekanta. Till vardagen på flykt hör att hemifrån få direkta vittnesmål från dem som är kvar. Från vänner som går på begravningar och från dem som vaknar till nya bombanfall.
Alexandra och Oksana försöker mitt i allt hitta det fina i tillvaron och kämpar för att Filimon ska få en ljus tillvaro trots att kriget rasar där hemma och familjemedlemmar är i fara.
– Ingen trodde att kriget skulle bli så långt. Vi trodde några veckor, någon månad – och nu ser man inte slutet, säger Alexandra.
Sommaren 2022. En ukrainsk flagga vajar i Kiev.