Ulrika Husfeldt bläddrar bland åtskilliga bilder som Anabela skickat henne genom åren, bland annat som här från sitt bröllop i Portugal med hela släkten samlad.
Ulrika Husfeldt sitter i solen på PTs picknickfilt, lyfter muggen med termoskaffe och minns tillbaka:
– Allting började i klass 4A på Backgårdsskolan i Norrfjärden, säger hon.
Ulrika var 11 år, hade börjat på mellanstadiet och i plugget stod det engelska på schemat mellan veckans matte-, gympa- och svenskalektioner.
Nu var det dags att ta klivet vidare från ”I have a dog” och ”How do you do”–fraserna, och utveckla färdigheterna i det engelska språket.
Påhejade av läraren uppmuntrades Ulrika och hennes klasskamrater att skaffa brevvänner och börja konversationer på engelska.
11-åriga Ulrika (som då hette Larsson) fick napp på två engelskskrivande brevkompisar ute i Europa.
– Den ena var en flicka från Tyskland som jag höll kontakt med under ett par år innan allting ebbade ut och tog slut, som det väl oftast gör.
Det här är första bilden som Anabela skickade på sig själv, som elvaåring, till Ulrika i Kopparnäs. På bildens baksida har hon skrivit: "Never forget me, because you´ll be with me forever".
– Den andra brevvännen var en jämnårig tjej från Portugal, Anabela Magalhães, som pratade portugisiska och var på ungefär samma nivå som mig vad gäller engelskan.
– Vi fattade verkligen tycke för att skriva till varandra. Det fortsatte under hela mellanstadiet, över högstadiet, och under årens lopp har vi fortsatt att regelbundet hålla kontakten, följt varandras liv genom massor av brev, personliga presenter, fotografier och på senare år över nätet med hjälp av Facebook och Messinger. Vi har utvecklat en mycket god och innerlig vänskap.
Ulrika Husfeldt bläddrar bland bilder i gamla fotoalbum där Anabela finns med lite här och var.
Ulrika och Anabela är idag båda gifta, strax över 50 år och mammor till två flickor – "vi har tajmat bra där" – och de kan varandras liv innan och utantill.
Duon har aldrig träffats fysiskt annat än i brevform – men den första september är det dags att mötas för första gången.
– Jag har rest en hel del utomlands men aldrig till Portugal. Men nu ska jag premiärflyga dit, till Porto, för att besöka Anabela och hennes familj i en liten förort 1,5 mil utanför centrala Porto.
– Det känns givetvis otroligt häftigt, nästan lite läskigt spännande, erkänner Ulrika Husfeldt.
Gården i Kopparnäs utgör en lantlig idyll med bland annat äggproducerande hönor och en tupp. Förhoppningen är att Anabela senare ska komma på ett motbesök till Kopparnäs.
Besöket hos Anabela Magalhães är tänkt att pågå under flera dagar.
– Jag reser ensam och planen är att bli borta i totalt 19 dagar. Men jag tänker även kombinera vistelsen med att vandra efter pilgrimsleden Santiago de Compostela, så mycket jag orkar och hinner utifrån yttre förutsättningar. Runt två mil per dag. Härbärgen bokar jag längs leden. Tanken är att avrunda strapatserna med ytterligare ett besök hemma hos Anabela.
– Anabela är också erbjuden att komma på ett motbesök till Sverige, och vem vet, en dag kanske hon knackar på dörren hemma hos oss på Kopparnäsvägen. Min visit kanske inspirerar henne. Det vore jättekul och vi har gott om sovplats, säger Ulrika.
I ett gammalt fotoalbum finns en bild inklistrad på brevkompisen Anabela som äldre tonåring.
– Lite kul är det att Anabela vigt sitt liv åt att arbeta som engelskalärare. Det är väl inte osannolikt att vår brevväxling som barn i någon form bidragit till att grundlägga hennes intresse för engelskan och val av yrke.
– Nu får man tänka på grammatiken när man skriver. Normalt går det bra. Hon begriper i vart fall andemeningen i allt jag skriver.
– Internet och Facebook har underlättat att hålla liv i den kontinuerliga kontakten med utlägg, kommentarer och bilder från vardagen. Hon håller fortfarande hårt på att alltid skicka julkort ända sedan vi var elva år. Den biten har jag väl slarvat en del med sista åren, men vi har ändå kunnat bibehålla vår kontakt och vänskap i 40 år, och snart ska vi alltså träffas, säger Ulrika Husfeldt.