När Ulrika sökte hjälp mot klimakteriebesvären blev hon först ordinerad motion och fick sömnpiller utskrivna. Motionerat har hon gjort i stort sett varje dag sedan dess. Kanske har det haft en positiv inverkan men för att må bra i klimakteriet är det östrogen som gäller för henne.
Symptomen på klimakteriet började dyka upp för några år sedan. Men värmevallningarna, som brukar vara det de flesta känner till och pratar om när det gäller klimakteriet, var för Ulrika inget stort problem.
– Visst blev jag röd i ansiktet och lite varm då och då, men det var inget jag inte stod ut med.
Hon beskriver en resa ner till Stockholm med några kollegor, alla kvinnor och alla några år äldre än henne.
– Vi satt i ett hotellrum och alla som var med ville vädra och ha fönstret öppet. De tyckte det var såå varmt medan jag satt där och frös med yllesockar och flanellpyjamas. Då fattade jag ingenting men nu förstår jag de damerna mycket bättre.
Men tiden gick och Ulrika mådde allt sämre. Hon hade förstått att hon var på väg in i klimakteriet och tog kontakt med sin hälsocentral. När hon skulle välja vilka sympton hon sökte för fanns klimakteriet inte med på listan så hon valde sömnproblem. Ulrika som alltid varit beroende av sin nattsömn, hade nu dragits med sömnsvårigheter under en längre tid.
Innan Ulrika fick rätt hjälp gjorde klimakteriet att livet kändes skit. "Ingenting var roligt."
– Läkaren tyckte jag skulle börja motionera och så skrev han ut sömntabletter.
Ulrika följde motionsråden och blev vältränad som aldrig förr men det psykiska måendet blev bara sämre. Det hela kulminerade under hösten och vintern som följde.
Här hos hönorna i uthuset tillbringade Ulrika många timmar när klimakteriet var som värst för henne.
– Ingenting var roligt längre. Jag ville inte umgås med nån, jag sov inte på nätterna, var varm och kall om vartannat, ledsen eller arg. Helst ville jag bara sitta ute i hönshuset. Jag minns särskilt en händelse när jag satt och grät i en garderob och hatade min familj.
Hon önskade och hoppades att det skulle gå över, tänkte att klimakteriet kan väl inte pågå i flera år. Men det kunde det, det vet hon nu.
Hon gick till sitt jobb, gjorde det hon skulle men glädjen var som bortblåst.
När Ulrika mådde som sämst bokade hon en resa till Portugal, varifrån hon vandrade till Santiago de Compostela i Spanien.
– Jag pratade med chefen och förklarade att jag inte var på topp. Det fick lov att gå. Sjukskriva sig var inte aktuellt.
En dag några månader senare, satt hon i bilen och lyssnade på radio. Det var klimakterieaktivisten Monika Björn som uttalade sig om att kvinnor som plågas av klimakteriet ska kräva att få hjälp.
Ulrika samlade nytt mod och tog en ny kontakt med sin hälsocentral. Den här gången fick hon träffa en ung kvinnlig läkare som tog henne på allvar. Hon skrev ut östrogentabletter och Ulrika fick tillbaka sitt liv.
Medicinskåpet har en hel hylla med olika preparat som har använts eller används mot klimakteriebesvär.
– Det funkade jättebra, så länge jag fick ha den sort jag fick utskrivet.
Men för så många andra så blev hon drabbad av den omfattande och ofta långvariga bristen på klimakterieläkemedel. När hon skulle hämta ut mer tabletter var de restnoterade och hon fick en annan sort utskriven.
– Jag mådde inte bra på dem. Jag fick sprängande huvudvärk och hjärtrusningar.
Här började ett nytt kapitel i hennes klimakterieresa: Jakten på rätt östrogen.
Under sin andra Caminovandring gick hon in på närapå vartenda apotek hon passerade för att möjligen få hämta ut plåster där.
Efter kontakt med en nätdoktor fick hon utskrivet hormonplåstret Estradot. Bytte till dessa och så blev de restnoterade.
Här nånstans lärde hon sig att hålla koll på de vanliga apoteken och på nätapoteken.
– Jag hade ett larm i telefonen som gick igång varje dag ett visst klockslag. Då gick jag ut på nätet och kollade av sju ställen som kunde leverera plåster.
I dag vet hon vilka läkemedel som fungerar och hon ser till att aldrig bli utan.
– Egentligen är det helt sjukt att det får vara så här. Man gör desperata saker för att få tag på sina plåster och är beredd att betala vad som helst.
När Ulrika mådde som sämst bokade hon en resa till Portugal, varifrån hon vandrade till Santiago de Compostela i Spanien.
När hon mådde som allra sämst och satt och gömde sig i huset, började hon läsa på om pilgrimsvandringar. Hon bokade upp en resa och i september 2022 flög hon ner till Porto i Portugal varifrån hon vandrade till Santiago de Compostela i Spanien. En vandring som tog tre veckor. Tryggt nerstoppad i ryggsäcken hade hon sina östrogentabletter, en för varje dag.
Nästa Camino gick hon året efter. Plåsterbristen hade blivit akut igen och under sina dagsetapper gick hon in på i stort sett vartenda apotek för att kanske kunna få ut plåster där.
Idag mår Ulrika bra men det har tagit tid att hitta rätt läkemedel och hon har fått kämpa och stå på sig. Kampen att få tag i sina hormonplåster pågår ständigt.
– Jag hade hört talas om andra som gjort så men jag lyckades inte så bra. Det enda jag lyckades få tag på var en ask progesteron. Jag fick den fint inslagen i ett paket av receptarien. När jag kom hem till Sverige och öppnade paketet var det fel sort.
Idag mår Ulrika bra och har fått tillbaka sitt liv. Det mesta är som innan klimakteriet satte klorna i henne – bara hon får sina hormoner.
– Det enda jag vill är ju att må bra och att få sova om nätterna.