Mjuka klassiker och hårda karameller med Europe

"I’ve got anything but a broken soul" sjunger Joey Tempest i Europes självbiografiska låt "The beast". Det känns talande. Jag har följt den här orkestern sedan 1984 och häpnar över den integritet och värdighet med vilken den fullt intakta laguppställningen från "The final countdown" har åldrats sedan återföreningen. Det här är väldigt vitalt.
Fjärran från de frisyrer och det årtionde som alltid ska nämnas i samma andetag som gruppnamnet visar Europe vilken högkvalitativ hårdrockakt de är, med imponerande tyngd och bett.

Mötet med Skellefteåfansen inleds med den "Kashmir"-gungiga "Last look at Eden" och nivån sätts direkt för ett näst intill klockrent set. En kort svacka finns dock. Nya "No stone unturned" är ett mellantemponummer som trampar vatten och "Sign of the times" känns verkligen gammal och trött den här kvällen, men i övrigt är det imponerande när Europe bjuder på klassiker som "Let the good times rock", "Cherokee" och, äntligen, en "riktig" version av "Carrie"

Joey Tempest är en starkt lysande stjärna än i dag. Rösten är rå på ett behagligt sätt, utstrålningen enorm och han verkar älska varje sekund. John Norum bjuder på sedvanligt smakfullt gitarrspel med självklar pondus och orubblig melodikänsla.

Europe bjuder på hitsen, men utöver dem är det, nästan uteslutande, den hårdare, tyngre och, tja, bättre sidan som visas upp, en skicklig balansgång. Väsbys stoltheter har förstått att "Love is not the enemy" (från underskattade "Secret society"-plattan) är en av de bästa låtarna på senare år, "Seven doors hotel" är gungig superklassiker och det fullvuxna riffandet i "Start from the dark" får byxbenen att fladdra och undertecknad att kippa efter andan inför vad som förmodligen blir det starkaste livenumret när konsertåret 2010 summeras. Sanslöst bra. Som överraskning får vi "Seventh sign" och bandet ger sig även på sin tuffaste låt någonsin, "Scream of anger" till min stora belåtenhet.

Skellefteåfansen möter med kärlek och det blir ett härligt drag, även i de mindre kända, hårda karamellerna. Finns några tvivlare kvar på slutet torde de blåsa iväg när Tempest räknar in "Rock the night" med orden "one, two, fuck, you ..." och en själaglad reporter delar allsången med en, till synes, mycket nöjd publik.Låtarna som spelades: "Last look at Eden", "Love is not the enemy", "Superstitious", "Scream of anger", "No stone unturned", "Sign of the times", "Carrie", "Seven doors hotel", "Seventh sign", "Let the good times rock", "New love in town", "Start from the dark", "Cherokee", "Rock the night". EXTRA: "The beast", "The final countdown".