BWO gör en rutinspelning

Jag är helt för elektronisk musik, och jag tror den kan påverka och beröra, men allt beror på framförandet. Leveransen. Merparten av låtarna som BWO valt ut till sin turné är rena radioskvalet. Martin Rolinski sjunger förvisso underbart bra och vickar snyggt på höfterna. Men BWO lyckas aldrig tända publiken, och gör det inte heller lätt för sig genom att välja ut stora delar nytt material som inte nått radiovågorna ännu. Och när de tre medlemmarna bjuder på en stor hit som "Open door" blir det i remixform. Om än musiken är otroligt lättlyssnad gör sig BWO faktiskt onödigt svåra.
Samtidigt verkar publiken mest vilja observera mannen i knäshorts (Alexander Bard) och den mystiska och stilfulla damen vid synthen (Marina Schiptjenko) på avstånd. Martin Rolinski försöker faktiskt värma upp publiken med allsång på "Sunshine in the rain", men det är först när melodifestivalbidragen "Temple of love" och "Lay your love on me" kommer som den magiska glöden mellan bandet och publiken uppstår. Men den varar kort, alldeles för kort. Kanske beror det på att det här är tredje gången inom loppet av ett år som BWO spelar i Piteå (förra sommaren gästade de både Pite havsbad och Nolia-mässan).
BWO gör en rutinspelning. En okej spelning, men hemskt opersonlig. Bara hos de inbitna fansen längst fram verkar spelningen gå hem. Men musik kan inte vara en intern hemlighet mellan bandet och ett fåtal. Musik, eller i alla fall hur den framförs, ska smitta av sig på den stora massan. BWO har den här kvällen inte den kraften eller förmågan, trots riktigt tunga hits som jag alltid kommer att älska.