Världsfolkpopmusik med inspiration i det samiska.
Några väl valda och sparsamma ledtrådar på svenska inför varje låt, och sedan talade musiken.
Den samiska gruppen Jarhha bjöd åhörarna i lördagens konsert i Arjeplogs kyrka på en ytterst angenäm musikalisk resa i den samiska kulturen.
Jarhha från Jokkmokk består i grunden av Katarina Rimpi och Mandy Senger. Men när det är konsertdags kan gruppen växa. I lördags, i Arjeplogs kyrka, bestod Jarhha av sex personer. Katarina Rimpi, sång, Mandy Senger, sång, gitarr och klaviatur, Britta-Stina Sjaggo, sång, Hans-Lennart Bruun, kontrabas, Sami Bergman, gitarr och dragspel samt Erik Sjögren på trummor.
Konserten skulle enligt affischeringen bjuda på "varma och magiska toner". Och visst gjorde den det. Men det var bara förnamnet. Det fanns mycket takt också. Allt från lugna visor till sambatakter och en och annan förnimmelse av 60-talsduon Hansson & Karlsson. Katrina Rimpi lotsar in de icke samisktalande på rätt våglängd inför varje låt. Hon berättar om innehållet. Det kan handla om fjällets flygande snö, om kvinnan som var rädd för mörkret och som snubblade och dog eller om det vackraste av allt, kärleken.
Jarhha framför sånger om norrsken, om en gammal man som är ledsen över att hans traditioner inte fortsätter och om en renkalv i Padjelanta. Och slutet är en suggestiv samba om mannens glädje när han går upp på fjället och ser alla renkalvarna.
Man behöver inte förstå språket för att ryckas med i musik. Det är Jarhhas musik och inte minst deras cd, Jarhha, ett bevis på.
Själv kom jag på mig att jag tänkte att Jarhhas musik påminde mig om när jag fick min första Elvis Presley-skiva. Det var King Creole. Jag tyckte att Elvis sjöng nåt i stil med "Tesumaninorlins", och tyckte att det var lysande.
Sen har jag kollat. Elvis sjöng "There´s a man in New Orleans".