Familjen fick sitt andra avslag för drygt en vecka sedan. Karrar Al-Diabil tog beskedet så hårt att han bröt ihop.
– Jag fick åka till sjukhuset och stanna där en hel vecka. Jag kom hem igen för två dagar sedan. Vi är så besvikna, vi vet inte vad som kommer att hända med våra barn, säger han.
Karrar Al-Diabil började arbeta som polis i Irak 2005. Inom sitt arbete kom han att arbeta med ett stöldärende där flera poliser anhållits och dömts till ett års fängelse.
– Familjemedlemmar till poliserna som fängslades är ute efter mig och min familj, de anser att jag var delaktig i att poliserna blev fällda, säger Karrar.
I samma ärende kom han att anklagas för att ha stulit vissa handlingar, vilket ledde till att en arresteringsorder utfärdades mot Karrar.
Under hösten 2015 jobbade Karrar i yttre tjänst och var då med vid ett gripande av personer som tillhörde en milisgrupp. Även detta ärende skulle komma att innebära personliga problem för Karrar.
– Jag lämnade över personerna till myndigheter och vittnade mot dem i domstol. Det ledde till att andra medlemmar av milisgruppen började söka mig. De hotade min mamma och sköt min bror i benet, berättar han.
Karrar bestämde sig för att lämna polisyrket och dömdes till sex månaders fängelse för desertering.
– Vi är fortfarande hotade av polismännens familjemedlemmar, milisgruppen och av den irakiska staten. Vi kan inte åka tillbaka till Irak.
Som bevis för sin berättelse har Karrar visat foton, anställningsbevis och andra handlingar som han hoppas ska kunna styrka det han berättar. Men inget av detta anser Migrationsdomstolen vara tillräckligt. I domen beskriver rätten familjens berättelse som ”inte trovärdig” och de skriftliga bevisen betecknas som ”av enkel beskaffenhet och kopior”. Sammantaget slår Migrationsdomstolen fast att familjen inte lyckas göra de åberopade hotbilderna sannolika. Samma bedömning har gjorts av Migrationsverket.
– Jag känner att jag har blivit orättvist behandlad. De här besluten är godtyckliga. Min advokat sa att han inte sedan 2003 har stött på ett ärende som liknar mitt. Han har skrivit en 16 sidor lång överklagan till Migrationsöverdomstolen, säger Karrar Al-Diabil.
Men han är inte hoppfull. Han är rädd.
– Det enda jag vill att är att jag och min familj ska få leva i fred. Jag vill arbeta och försörja min familj. Vid skogsbränderna i somras anmälde jag mig för att hjälpa till. Sverige betyder så mycket för mig, jag vill ge något tillbaka för att vi fått komma hit, säger Karrar Al-Diabil.
Även vännerna Laeth Al-Méamar och Kazwan Al-Bojanfaer samt deras familjer lever i samma situation.
Laeth och hans fru Ban bestämde sig för att fly sedan deras familjer försökt sätta stopp för deras kärleksrelation. Hans pappa har även försökt tvinga honom att gå med i den lokala milisgruppen i Najaf.
– Den som försöker stå emot milisen i Najaf blir dödad. Jag vägrade vara med, jag delar inte deras tolkning av islam. Jag vill inte döda, säger Laeth Al-Méamar.
Migrationsdomstolen skriver i sin dom: ”Trots att säkerhetssituationen i Najaf i Irak är bekymmersam anser Migrationsdomstolen att den allmänna situationen inte är sådan att alla som kommer därifrån eller som återvänder dit riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling”.
Kazwan Al-Bojanfaer och hans familj kommer från Bagdad. Han arbetade på ett fängelse och hamnade i problem när två interner bestämde sig för att Kazwan skulle vara delaktig i en fritagning.
– Det började med att jag hjälpte dem med småsaker, till exempel låta dem ringa hem till sina familjer. Men efter ett tag började de kräva att jag skulle hjälpa dem med allvarligare saker, säger han.
Enligt honom var de två internerna högt uppsatta ledare inom al-madhiarmén.
– De har även skickat mig ett hotbrev och hört av sig till mig på telefon flera gånger, säger Kazwan Al-Bojanfaer.
Varken Migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen har fäst någon vikt vid det intyg från en distriktsköterska som han lämnat in till rätten, som intygar att hela familjen känt nedstämdhet, oro och stress sedan det första avslaget.