- Jag känner hundarna så väl att jag hör direkt varför de skäller. Om någon granne promenerar förbi med sin hund, om jag får besök eller om det är något annat på gång, säger han.
Och ’något annat’ var det verkligen fråga om den där oktoberkvällen i fjol när två bankrånare smög sig förbi huset.
Skällande larm
Tidigare på dagen hade Bo kollat efter älgspår i skogen och av en slump spårat upp rånarna, som utgav sig för att vara fågelskådare, i ett tält.
- "Det där var inga fågelskådare", tänkte jag. Jag visste inget om rånet då, men när jag hörde om det tipsade jag polisen. Fast då var "fågelskådarna" borta.
Men senare på kvällen larmade jakthundarna på gården. Bo följde hundnosarnas riktning till sin industrilokal några hundra meter bort och kände där igen männens fotavtryck i nysnön. Den här gången hann polisen fram i tid och rånarna kunde gripas.
Samtidigt som männen fördes till väntande polisbilar hörde Bo någon som skrek i mörkret bakom lokalen.
- Jag tänkte att det var en tredje rånare som gått genom isen. Jag lånade en ficklampa av en polis för att se efter. På isen stod en schäfer och i en vak låg hundföraren, rejält nedkyld. Med hjälp av en lång sladd som lasso lyckades vi få upp honom.
Efteråt har han blivit uppmärksammad av både bank och polis, och på köksväggen hänger ett civilkurage-diplom från Piteå kommun. Men Bo säger sig inte blivit påverkad i övrigt av de dramatiska händelserna.
- Rånarna hade sån otur att man nästan tycker synd om dem. Nu har jag lagt det där bakom mig, jag ser det som lite kuriosa i mitt liv. Visst har man tänkt efteråt att det kunde gått illa, de var ju beväpnade. Men jag är inte ängsligt lagd av mig.
Och det måste nog beskrivas som otur, från bankrånarna synvinkel, att de råkade på just Bo två gånger under sin flykt. För är det någon som kan skogarna så är det han, som i hela sitt liv tillbringat både arbetstid och fritid ute bland tall och gran.
"Aldrig sommarsemester"
Sedan 1985 driver han eget företag som sköter det mesta inom skogsarbete och han har arbetat mer än heltid sedan dess. Men nu minskar han stegvis verksamheten.
- För två år sedan tyckte jag att jag tjänat nog med pengar. Visst är det bra, men det vore ju illa om jag skulle dö rik. Så jag försöker trappa ner för att hinna göra det som är viktigt i mitt liv. Att jaga, vara ute i naturen. I går fiskade jag foreller i en bäck, ensam med myggen. Det är livskvalitet, det.
Däremot planerar han en jaktresa till björnarna i Alaska och Kanada. För någon björnfrossa har han aldrig haft, trots alla sina dagar i skogen.
- Men älgen, den kan bli farlig ... En gång jagade en älgko mig runt ett buskage i säkert fem minuter!
Ett orosmoln
Det är många historier Bo har på lager medan han bjuder på en kaffetår vid köksbordet.
Och i Koler trivs han, med undantag för en sak: Från byn ser man på avstånd de första snurrande vindkraftverken. Och vägen dit byggs om för att underlätta transporter till alla verk som ska byggas.
- Jag kör nästan en annan väg. Det rycker i hjärtat. Hela mitt liv bygger på naturen och den påverkas så mycket av vindkraften. Inte bara där snurrorna står, utan alla hundratals mil väg som ska dras genom skogen.
- Man bygger för miljön i det stora hela, men här försämrar man livsmiljön för människor och djur. Det räcker med en dålig vägtrumma för att forellen ska försvinna från bäcken.
Men trots bankrånare och vindsnurror tänker han bli kvar i Koler, med både arbete och semesterjakt bara några kliv utanför dörren.