EyadEzzi kommer ursprungligen från Syrien. Sönerna Omar, 19, Emad, 21, och dottern Hanin, 23 är födda i Libyen. Hustrun Rkia el Othmani, 50, kommer från Marocko. Han och hustrun har varit gifta i 25 år och bott i Libyen lika länge. De kom till Piteå i oktober 2017.
EyadEzzi som fått uppehållstillstånd har lägenhet i Piteå. Eftersom familjen inte ryms är resten av dem inhysta i en tvårumslägenhet med kök i Villa Västan i Koler. Kranarna läcker i både badrummet och i köket, maten tillagas på en gammal spis i det trånga köket.
Nu riskerar familjen att splittras i Piteå, samtidigt som Sveriges regering gjort en avsiktsförklaring att splittrade familjer som har anhöriga utomlands ska återförenas.
– Vi har fått avslag fyra gånger på ansökan om uppehållstillstånd, säger Omar Ezzi förtvivlat, medan mamman Rkia torkar tårarna. Ett antal väskor och ryggsäckar är redan packade.
– Vi fick besked att vi har tre dagar på oss att lämna frivilligt. Men vi kommer aldrig att acceptera att vi ska till Marocko, säger Omar Ezzi.
EyadEzzi säger att han kommer att kämpa in i sista minuten för att hans familj inte ska splittras.
Omar Ezzi berättar att de valde att lämna Libyen eftersom läget är osäkert. De betalade stora pengar för att ta sig över Medelhavet i det som de beskriver en dålig träbåt.
– Det var farligt. Resan tog 16 timmar. Vi var hela tiden rädda, säger Omar Ezzi och brodern Emad håller med.
De tog sig till Italien där de fick hjälp av FN att ta sig till Sverige för att söka uppehållstillstånd.
– Vi sökte skydd från krig och elände men i stället vill Migrationsverket skicka oss till Marocko eftersom det är mammas hemland. Vad är det för ett skydd? undrar HaninEzzi.
I Marocko finns mammans släktingar, men hon och sönerna och dottern är livrädda för att skickas till ett land där de anser att de kommer att hotas till livet.
Rkias släktingar tillhör de 99 procent i Marocko som är muslimer. EyadEzzi och hans familj har konverterat till religionen Doras, närbesläktad med kristendomen.
– Det är inte accepterat i ett land som Marocko. Vi kommer att förföljas och dödas, säger Omar Ezzi.
Men vad händer om ni ändå tvingas åka?
– De ska inte åka. Familjen ska vara kvar här. Det är absolut enda alternativet, svarar EyadEzzi.
Just nu läser han svenska på SFI i Piteå och hoppas på jobb. I Libyen arbetade han som målare. Dottern Hanin hade pluggat ett år till tandläkare när de flydde till Europa och hon hoppas på att kunna fullfölja utbildningen i Sverige.
Omar hade precis gått ut gymnasiet i Libyen när familjen lämnade det land som härjas av militanta grupper som slåss om makten. Nu går han språkintroduktionen vid Strömbackaskolan.
Emad läste språk vid universitet. Hans tankar är att bli översättare, men nu är framtiden oviss.
De hoppas på ett förändrat beslut där de bland annat sökt stöd hos socialtjänsten i Piteå. De låter PT lyssna på en bandinspelning mellan Eyad och en tjänsteperson vid förvaltningen som får ta del av en gripande och förtvivlad berättelse som handlar om ett rop på hjälp.
– Just nu driver mina barn vind för våg utan att veta var de ska ta vägen, säger Rkia el Othmani.
– Tvingas de åka till Marocko har deras framtid gått till spillo, säger EyadEzzi.