När Erika och Herman kommer fram till Kebnekaise känns det lite som att komma hem. Här har de säsongsjobbat i flera år, och här kan de samla energi inför resten av vandringen.
– Vi har vandrat 107 mil hittills och haft totalt fem vilodagar. Nu känns det skönt att inte gå alls på en hel dag, säger Erika Staffansdotter, bördig från Piteå. Tillsammans med pojkvännen Herman Källå vandrar hon Gröna Bandet, en tur som sträcker sig längs fjällen från Grövelsjön i Dalarna till Treriksröset.
– Det har varit helt fantastiskt med vackra upplevelser och vyer, men också väldigt tufft. Vi har inte tränat någonting inför det här och kroppen har behövt anpassa sig. Det bästa med resan är att stressen från det vardagliga livet försvinner när man kommer till fjällen.
Just harmonin var någonting som Erika var ute efter innan resan påbörjades.
– Jag har jobbat och pluggat mycket och varit väldigt stressad och trött, nästan utmattad. Syftet med att vara ute i sommar har varit att komma ner i varv och få ro. Jag mår absolut bäst i fjällen, här känner jag att jag kan slappna av.
Och trots makalösa vyer – sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk var en favorit – är människomötena det mest minnesvärda.
– Visst har utsikterna varit fina, men det är människomötena som verkligen förgyller en sån här vandring. När främlingar bjuder hem en till deras hus och tar fram kaffe och bullar. Det är sånt man kommer minnas, säger Herman.
Sommarens värmebölja har inte passerat obemärkt i fjälltrakterna, men paret beskriver att de haft tur kring eldningsförbud och bränder.
– Vi kom ut ur Jämtland innan bränderna började ta fart där. Vi hade två dagar kvar i Västerbotten när eldningsförbudet gjorde att vi inte kunde använda vårt stormkök, men då öppnade STF en stuga för alla tältare så man fick komma in och laga mat gratis, säger Erika.
– I övrigt har vi druckit massor med vatten och accepterat att man blir svettig, så pass att det rinner ner i ögonen och svider. Man njuter av varje liten vindpust, fyller Herman i.
Går man Gröna Bandet finns vissa regler att förhålla sig till. Hela resan måste ske till fots, förutom vissa sjöar som man tillåts ro över när det inte finns någon officiell led runt dem. Onödigt långa stopp får inte ske längs vägen, och alla vandrare måste ha en GPS-sändare.
– Vi skickar en tracking-punkt var fjärde timme. Nu kan man se en hel linje från där vi började, starten känns som en surrealistisk dröm. Det är en enorm overklighetskänsla att tänka att vi faktiskt gått så långt till fots, säger Herman.