Det är lunchtid i det Mubarak-befriade Egypten. Utanför hotellet i Kairo gassar solen. Temperaturen har passerat 20 plus och trafiklarm och biltutor avtecknar sig svagt genom telefonluren.
- Just nu sitter jag inne på hotellrummet och redigerar ett inslag. Det är ett program om facebook-rörelsen som delvis låg bakom revolutionen i Egypten. Inget regelrätt nyhetsknäck. Men spännande ändå.
Pernilla Edholm berättar via mobiltelefon. Ljudet far fram och tillbaka med fördröjning. Det gäller att inte prata i mun på varandra.
För 37-åringen från Piteå är det vardag med knackiga telefonlinjer, hotellrumsredigering, värme, väntan - efter 2,5 år som fotograf i Mellanöstern för Sveriges Televisions räkning.
Libyen nästa
I går ett hotellrum i Kairo. I dag är Pernilla, om allt vill sig väl, på väg in i oroliga Libyen tillsammans med en SVT-reporter.
- Vi får se vad som händer. Planen är att ta sig in i landet, rapportera från vardagen, möta folk på gatorna, kanske träffa nån familj, försöka hitta andra infallsvinklar än de mobilfilmade snuttar som läggs ut på nätet.
"Fixare" är A och O
- A och O är att ha support av en "fixare" som kan landet, folket, miljön. Någon med brett kontaktnät, som ser vad som sker och kan prata en ur besvärliga situationer ifall det hettar till.
Drömmen infriades
När Pernilla Edholm var ung och närde sina visioner hemma i Piteå drömde hon om äventyr och att jobba utomlands.
Via krokiga vägar infriades drömmen med råge hösten 2008.
- Jag kom in på SVT via ett vikariat i Stockholm. Det stora steget förverkligades då jag stationerades utomlands, med kontoret i Amman i Jordanien där jag jobbade under två år tillsammans med Lena Pettersson.
Tålmodig sambo
Nu är Pernilla Edholm stationerad i Istanbul i Turkiet, där både kontoret, bostadsadressen och sambon finns.
- Från den basen är jag och korren Samir Abu Eid SVT:s team i Mellanöstern. Men just nu har vi kommit i osynk och jobbar om varandra. Därför är jag tillfälligt i lag med Eva Elmsäter.
Förra lördagen reste Pernilla och Eva från Istanbul till Egypten för att rapportera.
- Det är min tredje resa dit på drygt en månad. När jag kommer hem till bostaden igen vet jag inte. Siktet är ju inställt mot Libyen. Det gäller att ha en tålmodig sambo. Men han vet vad han gav sig in i, konstaterar Pernilla med ett fniss.
Fullständig anarki
När trycket var som hårdast i Kairo, strax innan Mubaraks fall, höll Pernilla och Samir Abu Eid på att råka riktigt illa ut.
- Vi attackerades under ett uppdrag av militärer och en privat mobb. Det var väldigt obehagligt.
SVT-duon greps under vapenhot och hölls frihetsberövade någon timme innan man släpptes. Delar av utrustningen beslagtogs.
- Det var fullständigt laglösa dagar, ren anarki och mycket upprörda känslor.
Mentalt förberedd
- Det är klart att det har varit farligt att jobba här den senaste tiden. Alltför många journalister har varit utsatta för mer eller mindre trakasserier och våldsbrott.
Pernilla Edholm beskriver stämningen numer som "lite lättare", även om många fortfarande är misstänksamma mot journalister.
- Men man är mentalt förberedd på att det kanske inte alltid är "en promenad i parken", även om det också kan vara det.
- På Tahrir-torget i Kairo, till exempel, kan du få en knuff och någon skriker "gå härifrån!". I nästa stund möter du ett leende, får en kopp te och ett kex utan att ha bett om det.
- Man får försöka tänka sig för, vara lite på sin vakt utan att vara rädd. De flesta människor är trots allt snälla, vänliga och vill väl. Det får man inte glömma bort.
Skärpt säkerhet
Efter det som hände Bert Sundström, SVT-reportern som knivhöggs och misshandlades svårt, har säkerhetstänket skärpts.
- Vi bär numer gps-sändare och rapporterar när vi lämnar hotellet om vart vi ska och när vi förväntas vara tillbaka.
- Men mycket bygger på sunt förnuft och att, som sagt, ha bra "fixare" med sig. Det är den absolut bästa säkerheten. De flesta olyckorna sker trots allt i trafiken, icke att förglömma.
- Dessutom använder ju nyheter och media gärna våld som dramaturgisk effekt, som om det är det enda som sker varje minut, hela tiden och gärna i arabvärlden.
Skickas över nätet
- Men det är folket som jag gillar bäst med Mellanöstern. Deras vänlighet, gästfrihet och leenden.
- Vi bor oftast på hotell, redigerar och skickar hem jobben antingen över nätet eller ibland via en portabel satellit som vi har med oss.
Det är dock inte alltid hotellboende som gäller.
- På ett uppdrag precis efter Gazakriget bodde vi hos en tekniker från ett mediebolag.
- Hans mamma kom med superfrukosten på morgonen, en arabisk variant med oliver, hoummus, ägg, te ... Det var underbart. Just då kändes verkligheten, det som ofta visas på tv, det jag själv är delaktig i, ganska långt borta.
Odefinierbar röra
För Pernilla Edholm flyter jobb och ledighet ihop i en tämligen odefinierbar röra. Arbetspass från sex på morgonen till närmare midnatt är inget unikt.
- Det är väl baksidan. Jag har liksom ingen vardaglig vardag. Jag är mest ute på äventyr, även om det också kan bli lite slentrian. Det blir sparsamt med tid för familj och vänner.
Till sommaren går därför flyttlasset tillbaka till Stockholm, och kneget vid SVT på Gärdet.
- Men förhoppningsvis får jag åka ut då och då, och skaffa lite strössel på vardagen. Gärna då hos det leende, gästfria folket i Mellanöstern.