När Stina och David träffades bodde och jobbade Stina i Piteå, medan David var engagerad i familjens skidanläggning i Kåbdalis.
– Vi hade träffats flera gånger eftersom vi båda jobbat på olika festivaler när vi var yngre. Jag hörde av mig till David hösten 2014. Han bjöd hit mig och jag blev kvar, berättar Stina medan hon vaggar minstingen Adrian i famnen.
– Eftersom David jobbade i Kåbdalis och vi inte kunde flytta på berget så flyttade jag på mig. Mitt jobb var ganska flexibelt och jag kunde jobba en del hemifrån.
Sedan dess bor Stina och David tillsammans i den gamla järnvägsstationen i Kåbdalis, trots att valet av bostadsort kräver lite pussling för att tillvaron ska gå ihop.
– Vi stortrivs här och älskar lugnet och att ha naturen runt knuten, säger Stina.
.
”Det var lätt att skapa en skyddad liten värld till Adrian eftersom jag helammade och han inte kröp”, säger Stina.
.
Under föräldraledigheten med dottern Alice, som i dag är 3,5 år, blev Stina erbjuden jobbet som kontorschef, vilket krävde att hon var mer på plats i Piteå.
Eftersom det inte finns någon förskola i Kåbdalis började Stina och Alice att veckopendla till Piteå, där de hyrde ett boende i andra hand.
Och nu är det ombytta roller. David jobbar i Piteå och medan Stina är föräldraledig med Adrian och Alice är det David som veckopendlar.
Mitt i vardagen med jobb och två små barn öppnade sig en möjlighet att pausa tillvaron och göra det som många drömmer om.
Att nyttja föräldraledigheten och åka utomlands.
– Vi pratade om att åka bort ett längre tag när Alice var liten, men det är mycket som ska stämma för att det ska gå så det blev bara två veckor i Kroatien, säger David.
Men med en föräldraledig vuxen och en vuxen mellan två jobb öppnade sig plötsligt möjligheten.
.
När beslutet väl var fattat var det snabba ryck. En knapp månad efter att de bokat resan var det dags att åka mot flygplatsen.
– Det var en hel del att fixa med innan. Vi hann precis med vaccineringen av barnen och sedan la jag ner mycket tid på vårt reseapotek. Jag läste listor med rekommendationer och såg till att ha allt, säger Stina.
Ledordet när det kom till packningen var "så lite som möjligt".
– Vi hade solskyddskläder till barnen, luftiga bomullskläder och massor med blöjor – fast vi hade behövt fler. Jag tänkte att vi kunde köpa mer saker på plats, men det var dyrt och framförallt svårt att hitta. Vi hade tur och träffade en svensk familj med barn i samma åldrar och fick ärva lite kläder av dem, säger Stina.
– Vi hade också med oss vagn och bärsele, men det var skönt att inte ha för mycket packning eftersom vi flyttade på oss en hel del, säger David.
.
Med en nattlig paus på fem timmar i Thailand flög de först tio timmar och sedan ytterligare fem för att komma fram.
– Det fick fantastiskt bra med barnen. Alice ritade och hade en egen liten skärm vid sin stol som hon kunde använda. Eftersom jag helammade Adrian var det enkelt både på flyget och på Bali. När vi for var han knappt fyra månader och kröp inte ens, så vi kunde enkelt hålla i oss i skuggan. Det var lätt att göra en liten skyddad värld för honom vart vi än var, berättar Stina.
Mellan datumen på tur- och returbiljetterna skiljde det sju veckor.
– Resan dit är lång, så det var skönt att ha ganska lång tid på plats – särskilt när man reser med barn. Det tog runt en vecka att acklimatisera sig till tiden, säger David och berättar att familjen även tagit med i beräkningen att flera troligen skulle vara sjuka en gång och att det ändå skulle finnas gott om tid att hitta på saker.
.
Under de nästan två månaderna på Bali följde familjen en slags dagsrutin.
– Vi gick inte efter klockslag, men hittade ändå en rytm som passade oss. Vi vaknade tidigt, vid klockan fem eller sex och lekte fram tills frukosten serverades vid sju, åtta, säger Stina.
Sedan badade de i poolen eller gick till stranden.
– På vissa ställen kunde vi laga lunch själva och det var skönt att ha den möjligheten. Men det blev många måltider ute och det var kul att hitta de små lokala restaurangerna som ofta hade den allra bästa maten. Det är otroligt barnvänligt, alla älskar barn och när vi var ute och åt var det alltid någon som ville hålla Adrian och leka och prata med Alice, säger David.
.
Hemma i Kåbdalis.
.
På eftermiddagen gick de till stranden eller gjorde en utflykt innan det var dags för middag. Vid sjutiden var det mörkt och dags att dra sig tillbaka.
– Jag är ganska rastlös som person och var lite orolig för hur det skulle gå, men jag surfade eller dök ofta tidigt på morgonen. Sedan är det perfekt att resa med barn i Alices ålder. De vill hålla sig sysselsatta hela tiden. Jag är ung i sinnet och gillar att jaga vågor och bygga sandslott. Med barnen ser man de små, små sakerna som man annars lätt missar annars, säger David.
– Eftersom vi visste att vi skulle vara borta så pass länge kunde vi verkligen koppla av. Vi kände inte stress för någonting, hade inga måsten utan kunde bara vara med varandra, säger Stina.
.
Vad kommer ni att minnas mest?
– Hur mycket Alice utvecklades i vattnet. Från att inte vilja blöta håret till att hoppa i från kanten, säger David.
– Känslan av att man bara är. Hur närvarande jag kände mig. Dagarna på Giliöarna är nog mina favoriter. Det var som att komma till paradiset, det var vykortsvackert och som en semester i semestern. Vi lekte, snorklade och letade snäckor.
.
Redan innan det var dags att packa väskorna och åka hemåt började Stina och David prata om nästa drömresa.
– Jag fyller fyrtio i januari och skulle gärna åka till ett nytt paradis med familjen. Det blir nog inte riktigt lika lång tid borta, men det skulle vara fint i alla fall. Vi vill åka till platser som innefattar naturupplevelser, säger Stina och berättar att hon var ledsen när de skulle lämna Bali.
– Det hände mer en en gång att jag lekte med tanken att hitta en sysselsättning och bo halva året på Bali och halva året i Kåbdalis, säger David.
Hur det än blir kommer de alltid att värdesätta tiden på Bali med barnen.
– Det känns så värdefullt och vi är tacksamma för att vi gjorde det. Det är de sju bästa veckorna sedan ... någonsin! säger Stina.
.
Se familjens bilder från resan här.
Stina berättar om tiden på Bali.
.
Ett minne att leva länge på.
.
24 april: Utresa. Alice sysselsatte sig mest med att måla eller leka med sina Lego friends på flyget.
.
25 april: Sanur, Bali. Första kvällen somnade Alice mitt i middagen, halvt liggande över bänken på restaurangen. Det tog några dagar innan tidsomställningen ordnade sig.
.
26 april: Puri Kelapa Garden Cottages, Sanur. Första stället som vi bodde på och hade bokat hemifrån. Det första Alice gjorde när vi klev ut ur taxin var att plocka blommor som låg överallt på marken. Frangipani, eller tempelblomma som den kallas, trillade från träden och fanns över hela Bali. Alice prydde sina skor och gjorde halsband och armband av dem. Jag själv satte dem ofta i håret.
.
1 maj: På Bali går solen ner redan klockan 18 så det blev många härliga promenader i skymningen. Här doppar Alice och David fötterna på väg ”hem” efter middag på en av Sanurs fantastiska restauranger som ligger längs strandpromenaden.
.
23 maj: Gili Meno. Jag och Adrian hänger i skuggan medan Alice och David badar.
.
23 maj: Gili Meno. Magisk solnedgång på stranden vid en av resorterna som familjen bodde på.
.
24 maj: Det var tydligt att det var lågsäsong, då stränderna var i princip tomma. Så otroligt vackert!
.
26 maj: Hela familjen på väg ut med båt för att snorkla. Vi fick simma med jättesköldpaddor och se mängder med fiskar och korallrev som fortfarande var vid liv.
.
2 juni: Frukosten på Captain Coconut. Här bodde vi i en egen villa som låg inne på resorten. Ett av de finaste ställena vi bodde på som vi också stannade längst på.
.
4 juni: Familjetid när den är som bäst.
.
9 juni: Berawa Beach, Bali. Vi hittade många superfina restauranger som verkligen satsat på barnfamiljer i form av lektyor. Här springer Alice med sin nya kompis Vide från den svenska familjen som vi träffade redan första veckan.
.
12 juni: Tillbaka på Puri Kelapa Garden Cottages, Bali. Sista dagen innan hemresa. Alice som inte ens ville doppa håret eller få vatten i ansiktet när vi först kom till Bali avslutade resan med att kunna hoppa i utan puffar och själv simma till ytan. Hon gjorde fantastiska framsteg varje dag under resan.