92-åriga Gunborg Eklund minns hur Kåbdalis var under efterkrigstiden och fram tills i dag.
Kåbdalis hade 37 innevånare år 1890. 70 år senare var siffran 266. Gunborg Eklund var med redan då och 92 år gammal minns hon tillbaka till efterkrigstiden då skogsbruk, flottning och Inlandsbanans rallare var centrala. Då Kåbdalisberget fortfarande var tätbevuxet av skog.
– Tänk att det byggdes ett fältsjukhus här. Fullt utrustat för att kunna ta emot krigsskadade som skulle komma, men det kom aldrig några skadade. Byggnaden står fortfarande kvar men den har varit tom länge.
Gunborg Eklund säger sig vara helt tillfreds med sitt liv. Trots att det kunde vara strävsamt och tungt att sköta hus och hem och dessutom arbeta. Under en period var hon kocka åt flottarna. Två lag med 10–15 gubbar i varje skulle ha mat var fjärde timme, dygnet runt.
– Min bror skjutsade mig med båt. Vi fick sätta mjölken i en kallkälla så den skulle hålla sig. Vad de åt? Ja, kött- och ärtsoppa. Och så blev det många, många köttbullar. Kräm till efterrätt. Om jag blev rik? Jag fick väl några ören i alla fall.
Rallarepoken är över – 26 september 1936
Minnesstenen restes efter det att den sista länken av Inlandsbanan sammanfogades med en guldspik i Kåbdalis. Prins Gustaf Adolf hedrade.
Befolkningsmässigt toppade Kåbdalis under tidigt 60-tal. 1970 upphörde Kåbdalis som tätort. Men. Kanske hade det kunnat se annorlunda ut. OM Jokkmokks kommun inte sagt nej till möjligheten att få till sig Robotförsöksplats Norrland. Enligt uppgifter berodde det svala intresse på att Vattenfall redan var den drivande kraften i kommunen.
Kåbdalis med den pulserande livsnerven som skidanläggningen, som skymtar fram bakom skogsdungarna, utvecklats till.
Älvsby kommun räckte upp handen vilket betydde att Vidsel från 1960 till 1970 närmast dubblade sin befolkning till närmare 900 invånare. Tre parallella klasser i skolan blev det.
– Det var trögt för Kåbdalis i politiken fram till 1990. Ungefär då vände det, konstaterar Johan Gunnarstedt var skoltid tillbringades i Vidsel, med pappa Lars som rektor. Men det är en annan historia.
2022/23 sattes spaden i jorden
En expansion av Kåbdalis för robotbasens behov hade då inneburit stora kommunala investeringar i infrastruktur. Noterbart är att detta arbete har i dag, drygt 40 år senare, precis färdigställts i Kåbdalis. Dessutom har gång- och cykelväg byggts av Trafikverket och bredband kopplas löpande in under året.
Gunborg Eklund minns tiderna då byn i allra högsta grad var levande.
– Det var skogsbruk och jordbruk här i kring. Konsum byggdes 1931. Sedan kom ju rallarna och vi var över 30 barn i skolan. Rallarna och byborna gick ihop och byggde en dansbana också. Vi hade caféer, bageri, taxibilar, järnhandel och tre bensinmackar. Det är mycket som har försvunnit.
Johan Gunnarstedt ser ljust på framtiden och satsningen på skidanläggningen går vidare med oförminskad kraft.
80- och 90-talet – tunga decennier.
Äldreboendet stängdes, de gamla flyttades till Harads. Lamporna i fönstren började slockna i hus efter hus. Skolan var på vippen att stängas men räddades efter ett politikerbesök och ett löfte från driftiga bybor. Gästgiveriet Trolltrumman brann ner. Men samtidigt tändes allt fler ljuspunkter i slalombacken.
– Vi trodde redan då på vår satsning och vi har hela tiden hoppats på att om vi växer så blir vi fler i byn. Men jag får tillstå att jag misslyckats med inflyttningen, säger Johan Gunnarstedt.
Det visar också statistiken. Kåbdalis har i dag ett 50-tal bofasta. Kontrasten är cirka 1500 helgbesökare under säsong.
Det var då det började
Lars Gunnarstedt var inte bara en lärd utan även en driftig person. Han drog igång med potatisodling och när det inte gick helt bra så testade han med vinbär – som inte heller slog såväl ut. Tillverkningen av grillkol var en ambitiös satsning som var på god väg att lyckas. Redan 1964 hade han dock ledsnat på att hela tiden ta familjen till Vittjokksbacken.
Kåbdalis skidliftar är i dag en multimiljonindustri med cirka 1500 besökare varje helg under säsongen.
– Han tyckte att "vi bygger väl en backe själva då", berättar Johan Gunnarstedt som så småningom tog över skidanläggningen tillsammans med sin bror Olof.
Den första liften kostade 271 000 kronor och hela projektet finansierades via försäljning av egen skog. I dag är skidanläggningen helt central i byn. Den växer ut alltmer. Snö är de först med och landslagen köar för försäsongsträning. Fritidshusen blir fler och fler. 200 miljoner har de satsat, 100 miljoner till är planen. Microbryggeriet är granne med macken och butiken mitt i byn.
Det är andra tider men kanske ändå inte helt.
– Nog var det bra förr men det är bra nu också. Jag är då så nöjd, summerar Gunborg Eklund.