"Sex veckor efter kejsarsnittet var jag tillbaka i ladugårdsarbetet"
Om nattfrieri, bröllop och barnafödslar handlar denna gång Katri Berglunds minnesnoteringar.
Foto: Kjell Svärdsudd
Läser man i gamla vigsel- och födelseböcker, kan man ana att täcket kanske glidit undan. En flicka som gav husrum till tillfälliga kavaljerer ansågs inte "dålig", men blev hon gravid, då blev hon en läckerbit för "tanterna" både manliga och kvinnliga. Då en ung kvinna och en ung man haft sällskap en tid så fick han stanna kvar hela natten och bjöds på frukost. Talesättet var att han "kommit ner i blötgrytan".
Då ett ungt par skulle döpa sitt första barn, om det avlats före vigseln, sade de att det var för tidigt fött. Prästen som döpt och hanterat många nyfödda barn, han hade inga egna sade då att det är inte barnet som kom för tidigt, utan vigseln som kom för sent. Förlovning var väl då som nu en privat sak. Man kanske gjorde det i samband med en storhelg eller födelsedag, eller bara gjorde det.
Bröllop: Många gifte sig i kyrkan. Det var mest vanligt att vigas efter högmässan på söndagseftermiddagen. Det kunde vara flera brudpar, som inte ens kände varandra. Det ansågs elegant om mannen gick in "på fel sida" och framme vid altaret "gick om" till rätt sida. Ibland glömde han det, men nog blev de gifta ändå. Lite genant var det säkert. Vigseln föregicks av lysning, den lästes från predikstolen tre söndagar. Om någon hade anledning att hindra äktenskapet, fick man vända sig till pastorsexpeditionen för utredning. På tredje lysningsdagen fick man gifta sig. Om man ville göra vigseln enklare, så kunde man vigas i hemmet eller vigselrummet på pastorsexpeditionen. Lysningen kallades att hoppa från predikstolen. Bröllopsfest och presenter varierade, men har genom åren blivit mer och mer påkostade.
Till sängen hade bruden broderat lakan och örngott, som kunde vara rena konsthandverket. Nu vet jag inte, men man kanske köper nya påslakan. Hur äktenskapet blir, beror troligen inte på lakanen. Som bröllopsgäst kunde man inte ha svart eller vit klänning. Vitt var för bruden, svart betydde sorg och bröllop var en glädjefest.
Barnafödslarna skedde i hemmet, med barnmorskan som hjälp och stöd. Det var vanligt att pappan var med som stöd för sin hustru, och vid behov hjälpte "Fru Bråttom", som barnmorskan allmänt kallades i min hemby. Man gick och såg det nyfödda barnet, men presenter var inte vanligt. Den nyblivna modern fick nio dagars mammaledigt. Man skulle ligga så många dagar, sedan var man tillbaka i arbetet. Man fick inte ens sjukpenning sex kronor om dagen. Barnafödande var ju ingen sjukdom. Någon gång kanske i slutet på 1930-talet eller på 40-talet blev det vanligt att föda sina barn på lasarettet. Då fick inte pappan vara med, men det ändrades. Nu sedan många år är det vanligt igen att pappan är med, som stöd för sin kvinna.
Sex veckor efter kejsarsnitt var jag tillbaka i ladugårdsarbetet. Men det var väl ingenting mot vad min mor berättade. I en familj satt de och åt frukost, då det kom en kvinna, som bodde ett par kilometer bort. Vill du ha en filbruta? frågade frun i huset, och fick till svar "det skulle vara gott, jag fick en flicka i morse".
När betalda föräldraledigheten började minns jag inte. Det gick nog så småningom. Nu 2003, och ett antal år tidigare, är mammorna lediga ett år, men oftast 1,5 år eller till och med längre genom att sänka uttag per månad, har det sagts. Lönen är kanske ej så stor, men mer än den statliga pensionen för oss gamla.
Barnbidraget kom någon gång mellan 1946 och 1950 och var 25 kronor i kvartalet. Nu är barnbidraget 1 050 kr i månaden. Barnets dop kunde ske i kyrkan. Det var ganska ovanligt. Mest passade man på då prästen kom till byn, eventuellt kallades han. Fanns det flera dopbarn så samlades man på ett ställe. Den vackraste skål som fanns, användes till dopvattnet. Det är inte ovanligt, att folk säger till varandra, att vi döptes i samma vatten. Det var en stilla, vacker och värdig ceremoni, med alla familjemedlemmar samlade.
Dopgåvor var inte vanligt. Efteråt bjöds på kaffe med dopp, och mjölk eller saft till barnen. Saft hade man inte så ofta, men till midsommar skulle det finnas saft, helst i en vacker glaskaraff. Saften kokade man själv på socker och vatten, smaken fick man av essens, oftast hallon eller apelsin. Saften till barnen är nog mest läsk år 2003. Nu är det nog vanligast att döpa barnen i en kyrkolokal. Eljest är ceremonien ganska lika.
Så jobbar vi med nyheter