När det jagades med sälflake
Katri Berglund, Jävrebyn, fortsätter att, i ett fjärde avsnitt, berätta om levnadssätt förr och nu. Den här gången handlar det om fiske, säljakt och kaffebjudning.
Katri Berglund
Foto: Andreas Renlund
Man drog not och satte ut mjärdar, lade ut lagnar och laxnät. Skötarna var inte så stora i början, men genom åren blev de större, både på längd och djup. Ryssjor fanns för strömmingsfiske och mer grovmaskiga för sik och laxfiske. Storryssjorna var fasta fiskredskap som sattes ut då isen försvunnit på våren på hyrd eller ägd fiskeplats. Den vittjades varje natt, utom natt mot helgdag.
Ett fångstmedel för att minska sälskadorna på näten var en "sälflake" jag har inte stor uppfattning hur den fungerar. Min broder André kunde däremot.
På undersidan är ett nät, en botten med rörelseutrymme. De två sidostockarna som åstadkommer flytförmåga binds samman vid ändarna av smågavlar. På ovansidan finns mellan sidstockarna två falluckor av tunnare virke.
De är så anpassade att de inte kan vikas nedanför sidostockarna. Däremot kan de vikas neråt på mitten eftersom de inte är fästa vid de små gavlarna mer än med el liten "tagg"(nar) som fungerar som gångjärn. När en säl kommer till sälflaken och kravlar upp på den viker sig båda falluckorna inåt. Sälen glider ner i sälflaken och kan inte komma upp eftersom falluckorna återtar stängt normalläge. Tack vare utrymmet kan en fångad säl simma upp och få luft då sälflaken flyter uppe på ytan.
BÅTARNA VAR inte så stora och drevs med åror eller segel. Även de blev med åren större och fick motor, som drevs med fotogen eller bensin. Det var helt öppna båtar. Allt eftersom näten blev större blev även båtarna det, med akterruff. Motorn drevs antingen med bensin eller råolja så man måste förvärma "kulan" innan det gick att starta motorn. Även motorstyrkan ökade.
Nu fiskas det med laxfällor som har ersatt ryssjorna efter vad jag förstått. Hur de fungerar vet jag inte. En del jordbrukare, stuveriarbetare, verkstadsarbetare, affärsidkare, för att nämna några yrken, drev även ett fiske.
Skolan hade en till två lärare. Kvinnorna var hemma och skötte hemmet och barnen samt i många fall ladugården.
EN SED, som jag hört om, förekom inte bara i min hemby. Då någon bara tittade in, ställde man kaffekoppar och fat på en bricka, även socker och grädde, och gick och bjöd där de satt. Då man bjöd på kaffe och bröd, dukades det på bordet. Man hade ju inte haft vedspis så länge, att kaffebröd hunnit bli en vana. Limpa och skorpor bakade man i bagarstugan. Skorporna torkade man på eftervärmen i bakugnen. Med frysboxarna blev glassen en ny och älskad bekantskap på bordet.
Med spisarna blev det enklare med bakningen, än bättre då elen kom. Kvinnorna var hemmafruar, även om barnkullarna krympte, affärerna fick ett större utbud av varor, så räckte arbetet ändå till. Till storhelgerna var det nog ofta mer än "sju sorter". Anisbröd bakades till jul och även till andra storhelger, det var verkligen ett måste.
Nu har propagandan om ett sundare och hälsosammare liv minskat ned antalet kaksorter, men nog bakas det än i stugorna. Men det är inte så många måsten.
Så jobbar vi med nyheter