Busschaufförerna skulle göra alla möjliga ärenden
Katri Berglund, Jävrebyn, har denna gång ur minnesarkivet plockat fram skildringar kring bussfärder.
1927 gick den här bussen mellan Piteå och Munksund. Hugo Stenström och Albin Svärdsudd ses till höger om bussen.
Foto:
Jag är ingen bilkännare, men nog är det bekvämare i dagens bilar. Säkerhetsbälten fanns inte. De kom kanske på 1970-talet, men användes inte så flitigt. Lagarna blev strängare och det gör att bältet användes flitigare. Nya bilar larmar om inte bältet är på.
Lastbilarna var små i jämförelse med dagens, men folk hade inte så stora krav. Jämförelseobjektet var hästen och där vann bilen. Smidigheten vann hästen.
Vägunderhållet är så vitt skilt från 1923 och till 2003 att det inte går att jämföra. Nu blir det ett hiskeligt liv om det inte är plogat, vilken tid på dygnet det än är. De stora vägarna motorplogades. Ibland hade bussen en plog påmonterad men byavägarna plogades med häst.
Var det mycket och hoppackad snö måste det ibland handskottas. Fram måste man och bilväg skulle det också vara. Då så behövdes gick tillgängliga män ut med snöskyffeln och skottade. Pappa var lärare. Nog var han ute och skottade innan skolan började. Barn åkte skidor så de var inte beroende av väg.
Mina barn- och ungdomsbussar var små med dörr för varje bänk. Det var fem bänkar och varje bänk rymde fyra passagerare. Längst bak var det en dörr in till en fyrkant med bänkar mot bussens ytterväggar. Den kallades allmänt kalvkätten. Då det led mot storhelg och alla skulle ha "litern", kunde kalvkätten vara full med spritpaket. Även chauffören hade en dörr till förarplatsen. Chauffören var även konduktör och hjälplastare.
Chaufförerna, särskilt på lokalbussarna, gjorde under uppehållet i Skellefteå, innan de skulle köra tillbaka, alla möjliga ärenden som exempelvis sätta om växlar och lån, handla på "glasbanken". de flesta motboksägare hade en liter i månanden. Han, den tiden var det nästan bara män som körde bil eller buss, kunde få beställning att köpa precis vad som helst. Det värsta jag hört var en som blivit ombedd att köpa tyg till en brudklänning. Kvällsturen sålde dagstidningar de dagar de kom ut, tre gånger i veckan, lösnummerpriset var 10 öre.
Bakpå bussen var det som en låda för olika saker. Var det mycket grejer som skulle med sattes en släpvagn på bussen. När bussarna förändrades minns jag inte. Det gick väl som det mesta med lite förändringar för varje buss som kom. Det blev en dörr och mittgång, bussarna blev större och större och större, för att tillslut bli tvåvåningsbuss. Sådana hade man bara sett på vykort från Löndon, nu är de en verklighet även för oss.
Under bussen är det luckor till utrymme för bagage. Bussarna gick förr genom byar och samhällen. Nu har vägarna byggts i utkanterna av bebyggelsen, så det blir långt till hållplatser och det gör bussåkandet obekvämt. Så det blir bil. Ännu en förändring från min barn-och ungdoms bussar, de kan sänka sig ned för att göra påstigandet lättare.
Jag minns en chaufför som körde bussen Piteå-Skellefteå, han var så punktlig så man kunde ställa klockan efter honom. Busschaufförerna kunde även vara sociala. Chauffören kom in i mitt föräldrahem med en man, som höll på att frysa ihjäl. Det var 30 grader kallt. Han hade kortkalsonger under kostymen, kortstrumpor och tunna skor. Han frågade om mannen kunde få stanna och värma sig. Han skulle hämta honom på nästa resa. Mannen skulle till Kiruna och söka jobb. Mamma gick och sökte fram underkläder, strumpor och vad som fanns. Han fick även mat. Ibland undrar man hur det gick för honom.
Så jobbar vi med nyheter