Barnvagnarna blev högre och stiligare för varje år
Katri Berglund, Jävre fortsätter berätta minnen. Den här gången om barn och ungdom.
Då jag var barn fanns det inga barnvagnar, inte vår del av världen i varje fall. De gånger barnen följde med bäddade man i en kärra, kanske den som större barn lekte med. Eller också bar man barnet inlindad i en filt. När barnvagnar blev vanliga vet jag inte. Små barn var mest hemma.
Någon gång, kanske på 1940-talet eller 50-talet blev sparklådan vanlig. Den fäste man på sparken och bäddade ned barnet. Det var kanske inte så många råd vi fick, men att vi skulle skydda vårt barn mot baciller, det trycktes hårt på.
Nu har man en känsla, att det är en tävling mellan nyblivna föräldrar att komma först ut med sitt lilla barn. Det pussas och nyps i kinden och sägs så fin babyn är. Det är den visst, men det lär gå många penicillinrecept till småbarn.
Barnvagnarna var enkla och låga i början. De blev högre och stiligare för varje årsmodell. Nu är de uppe i Rolls Roys klass och kostar därefter. Allmän barnomsorg fanns inte. Barnen lekte med syskonen hemma på gården eller med grannens barn, på deras gård.
Skolan började man som sjuåring. Den var sexårig. Om det var en liten by var det bara en lärare och elevintag vartannat år.
Konfirmationsläsningen började efter skolan, man var då 14-15 år gammal. Det var undervisning sex dagar i veckan och i söndagens högmässa förväntades man delta. Fjärde helgen var det konfirmation. Flickorna hade vit klänning, gärna vita strumpor och vita skor. De skulle även ha en vit psalmbok och i den lade man en hopvikt tunn näsduk med spets så att spetsen låg utanför psalmboken upptill.
Pojkarna hade svart kostym, vit skjorta och svart slips. Röd ros på kavajslaget, flickorna hade sin på blusen. Gemensam avskedsfest med presenter var ej vanlig.
Jag fick bibel och psalmbok i present då vi kom hem. Vi gav varandra kort med en minnesvers och namn på givaren. Kramar var inte vanligt. Nu är konfirmanderna oftast på läger, som kostar. Fest efter konfirmationen och presenter. Avsked tas genom en ring bildas av ledare och konfirmander, alla går runt och ger varandra en kram. Det går runt varv efter varv. Det ser fint ut. Nu har både pojkar och flickor vita kåpor med röd ros. Det är mycket stilfullt.
Du-reformen, när den genomfördes minns jag inte. Däremot minns jag att många hade svårt att använda den. Hade man sagt Herr X eller fru X eller Ni var det inte lätt att säga du. Nu är det helt acceptabelt bland både gamla och unga.
Då jag var ung sade man alltid tant eller farbror till äldre människor. Då kom DU-reformen. Man skulle säga du till alla. Det var inte lätt. Svårast ändå för dem som i sina yrken sagt herr eller fru i åratal, att då komma ihåg att säga du, det var nästan omöjligt.
Så jobbar vi med nyheter