I den fullsatta Kustkyrkan i Jävre berättade Piotr Zettinger, 75, sin historia på fredagskvällen. Det är ett barns minnen som han återgestaltar och kanske just därför blir hans ord så nakna. Mycket är fragment. De vuxnas oroliga röster, en soldats taktfasta stöveltramp, hungern, rädslan, skriken och de döda kropparna på gatorna.
Förintelsens offer
Hans historia är inte unik, ja, möjligen för att han faktiskt lyckades komma undan. De flesta hade inte lika tur. Av de 80 000 judiska barn som fanns i Warszawas ghetto överlevde uppskattningsvis 4 000. Sammanlagt mördades mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar av nazisterna och deras medlöpare. Räknar man in andra grupper som romer, homosexuella, handikappade, sovjetiska krigsfångar och många andra så handlar det om mellan 11-17 miljoner människor som blev förintelsens offer.
Ofattbart många människor och i slutet av Piotr Zettingers berättelse försöker han förstå hur det var möjligt. Hur till synes vanliga människor förvandlades till mördare och medlöpare.
– Visst bär Hitler och hans närmaste det yttersta ansvaret, men för att iscensätta detta massmördande krävs enormt många människor. Vilka var de? Jag vet inte, kanske är ingen immun, säger han stilla.
Eller kanske inte. För utan de människor som med risk för sitt eget liv hjälpte Piotr Zettinger (och många andra) skulle han inte kunna berätta sin livshistoria en kall januaridag 70 år senare.
Genom kloakerna
Piotr Zettingers liv började lyckligt, men när Tyskland invaderade Polen förändrades livsbetingelserna radikalt för inte minst judarna. Under deviset "utrota alla dessa skadedjur" föstes judarna in i ghetton. Hans minnen är ett litet barns och av naturliga skäl fragmentariska, men han väver in de historiskt faktiska förhållandena och visar dokumentära bilder som gestaltar den nöd och den död som bredde ut sig.
Han var 4,5 år när hans föräldrar sommaren 1942 förstod att de måste försöka rädda sin son. Han smugglades ut genom Warszawas kloaksystem och bytte gömställe ett flertal gånger innan han slutligen hamnade på ett barnhem som drevs av katolska nunnor.
– De som hjälpte mig och tog hand om mig tog enorma risker. Jag fick ett polskt efternamn och blev uppmanade att aldrig nämna något om mitt förflutna.
Får inte glömmas
Sommaren 1944 drev ryssarna bort de tyska förtryckarna från det område han befann sig i. En del barn återförenades med anhöriga, men själv blev han kvar till början av 1945 då en sliten grå kvinna kom till barnhemmet. Hans mamma! Men han ville först inte tro det, kunde inte förstå. Hon hade lyckats utge sig för att vara polska, men hade tvingats till slavarbete i en tysk ammunitionsfabrik.
Pappan mördades dock redan 1943.
Han berättar vemodigt, men sakligt och utan sentimentalitet. 1968 kom han till Sverige och han säger att han, trots allt, haft ett bra liv.
– Jag vill berätta min historia så att vi inte ska glömma. Berätta för alla miljoner som mördades, så att deras liv inte var förgäves.
Efteråt, där ute i vinterkylan kvarstår frågan vad det är som får människor att fylla sina själar med hat och bottenlöst mörker.
Igen! Och igen!