Stugan i Jävre är en plats för sinnesro och återhämtning.
– Jag kan inte tänka mig livet utan stugan. Nu håller vi på att måla lite, men saker och ting får ta den tid det tar. Det är viktigt att jag inte blir stressad eftersom det innebär en större risk för epilepsianfall, säger Ewa Sandborg när vi slår oss ner på gården bland rabatter och uthus under ett regnuppehåll.
Den tidigare mångsysslaren har endast diffusa minnen av den där söndagen i december 2018. Enligt hennes mamma som var på besök vid tidpunkten var hon yr och frånvarande. Plötsligt hördes en duns och mamman hittade henne okontaktbar på golvet i sovrummet. När hon vaknade på sjukhuset fyra dagar senare kom hon inte ihåg var hon bodde eller hur gammal hon var. Det visade sig att hon hade drabbats av en stroke i samband med ett epilepsianfall.
– Jag hade fallit och slagit i bakhuvudet. Hjärnan hade studsat så hårt mot skallbenet att jag fått en stor hjärnblödning på ena sidan och en liten på den andra. Läkarna sa att jag aldrig skulle bli densamma.
En tid efter händelsen fick Ewa Sandborg dessutom sin epilepsidiagnos.
Insikten om hur förändrad hon blivit psykiskt var smärtsam. Ett och ett halvt år senare är hon fortfarande trött, yr och kan ha svårt att hitta orden eller minnas siffror.
– Jag är inte mig själv. Mitt nya telefonnummer som jag fick i höstas kommer jag fortfarande inte ihåg, säger hon och tillägger att allt inte sitter i ryggmärgen längre.
– Om jag exempelvis ska gå över en gata så måste jag tänka aktivt, så där som andra inte behöver göra.
Att framföra något fordon är uteslutet och den senaste gången hon cyklade slutade det med att hon fick sy sju stygn under hakan. Epilepsianfallen kommer utan förvarning och vid flera tillfällen har ambulansen hämtat henne. Andra gånger är anfallen mer tysta och hon känner skam över vilket felaktigt intryck omgivningen får.
– Jag sluddrar lite och kan glömma bort vad jag pratar om. En del kanske tror att jag knarkar eller dricker, säger hon och berättar att hon fått många kommentarer om sin situation.
– En del har velat lägga sig i hur jag ska ta hand om mig själv och en del vänner har helt enkelt bara försvunnit. Jag antar att jag inte kan ge dem det jag gjorde tidigare, de känner inte igen mig.
Ewa Sandborg har jobbat med sig själv för att klara sig igenom krisen mentalt och försöker ha en positiv inställning.
– Jag är tacksam för att jag överlevde och att jag inte fick ännu värre skador. Läkarna sa att jag lika gärna kunde ha varit död. Nu börjar jag känna igen mig själv igen. Jag tänker att det kommer att bli bra. Jag är ledsen, men jag kan inte ge upp för det.
Dagarna ägnar hon åt det som får henne att må bra.
– Jag lagar mer mat än tidigare. Det är en form av självterapi. Och jag tycker om att gå på loppisar, pyssla med saker hemma, umgås med mina nära, laga mat och baka.
Hon tänker mycket på andra människor sedan hon drabbades och önskar att både stroke och epilepsi uppmärksammas mer. I framtiden skulle hon vilja föreläsa.
– Man tror inte att något sådant här ska hända en, särskilt inte när man inte är så gammal. Det känns klokt att berätta om det här så att andra som också blivit svårt sjuka inte känner sig ensamma. Jag känner att jag vill hjälpa andra, att jag vill göra skillnad.