Halvvägs genom löparäventyret

Tidigare i höstas skrev vi om Kristina Palténs löparäventyr. Som ensam kvinna planerade hon att springa genom Iran för att främja tillit, öppna gränser och ifrågasätta fördomar. Nu har hon kommit drygt halvvägs.

Dags att byta skor.

Dags att byta skor.

Foto:

Iran2015-10-17 06:00

.

Har upplevelsen varit som du tänkt dig så här långt?

– Nej, den har varit så mycket större, framför allt när det handlar om möten med alla människor. Den där ensamheten jag trodde skulle komma, den kom aldrig. På sitt sätt är jag ensam. Det är bara jag som har upplevelsen av den här resan – och jag undrar vad den kommer göra med mig. Samtidigt är det så mycket folk omkring mig jämt, både här i Iran och i kommentarer och frågor från människor i Sverige. Så nej, ensam är jag aldrig.

.

Vad har förvånat dig?

– Jag var rädd för sedlighetspolisen, basij, innan jag kom hit. Jag trodde de skulle klaga på min keps och att min jacka skulle vara fort kort. Men de är ofta unga pojkar, lika nyfikna på turister som alla andra. De vinkar och säger ”Hello!” En mullah kom och tackade mig för min löpning, det blev jag också förvånad över. Jag trodde de skulle vara stela stenansikten eller skäggiga män som hytte med pekfingret medan de domderade en predikan. Däremot undrar jag över hur jag hade blivit bemött om jag inte varit svensk turist. Européer är enormt uppskattade, folk vinkar och säger ”Welcome to Iran” och vill ta bilder hela tiden. Det förvånar mig också att detta välkomnande är så utbrett och så enormt. Det är många dagar jag aldrig betalar för min mat, vatten eller glass. Människor är glada att jag vill komma hit så de bjuder mig gärna.

.

Något mer som förvånar?

– Gästfriheten. Jag hade trott att det skulle vara gästvänligt, men inte så här. Som gäst får jag alltid bästa sovplatsen, största matbiten och väldigt många anpassar sig till mina önskemål.

.

I din blogg reflekterar du kring förhållningssättet till tid.

– Att det finns så mycket tid är också något som förvånar mig. Folk stannar hemma från jobbet för att vara med mig. Man pratar och äter i flera timmar. Väldigt få tycks ha bråttom någonstans. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det, ibland undrar jag om människor är mer stressade när jag inte ser. Eller så är det bara så att de har en annan inställning till tid.

.

Den fysiska uppladdningen inför äventyret var inte den optimala. Hur går löpningen rent fysiskt?

– Bättre än väntat. Kroppen har kommit in i det tillståndet när den bara fungerar. Jag blir inte stel, känner inte mycket av den överhuvudtaget. Visst är det varmt, svettigt och jobbigt ibland, men det går förvånansvärt bra. Jag får lite ledvärk i tummarna från att justera riktningen på Baby Blue, barnvagnen jag springer med, och så har jag haft skavsår på insidan låren från en ovanligt svettig dag.

.

Är det något som oroar dig?

– Jag kommer ha tjugo mil med nästan ingen bebyggelse om några veckor. Jag undrar hur jag ska hantera mat och vatten då. Den delen går dessutom genom öken och många av flodfårorna jag sett är torra. Jag oroar mig för att jag inte ska hinna fram i tid, jag har varit långsammare än planerat.

.

Och trafiken, den pratade du om innan resan?

– Folk kör som galningar. Officiellt finns det ingen alkohol i landet och jag vet inte om det finns alkoholkontroller, men alkoholen finns ju ändå och jag har sett de som inte bangar för att sätta sig i bilen efter några öl. Jag har lärt mig att flyta in i trafikleder och de flesta har bra koll. Jag har sett en olycka hittills, en man som blivit påkörd och hade fått huvudet krossat. Där vill jag inte hamna.

.

Hur går det att hantera värmen?

– Den har faktiskt varit varmare än vad jag trodde, jag springer kortare pass än jag tänkt mig. Jag dricker mellan fyra och sex liter per dag och så äter jag salt och tvättar löpkläderna varje dag.

.

När man läser din blogg från ­resan är ett intryck att du träffar nya människor hela tiden. Hur tänker du kring det?

– Som introvert norrbottniska kostar det att träffa människor så mycket, oavsett hur trevliga de än är. Men visst ger det energi också och det är många gånger jag gråtit av rörelse. Här verkar människor tycka att de är otrevliga om de lämnar mig ensam, medan jag längtar enormt mycket efter ensamhet ibland. Det är inte bara ensamheten, utan även ett behov att bearbeta alla intryck. Min hjärna är överfull sedan länge och jag har ingen möjlighet att tömma den. Jag lär nog få ägna en del tid till det när jag kommer hem.

.

Måste du be om att få vara ifred ibland?

– Emellanåt får jag göra det, då bor jag på hotell, stänger dörren och stänger av telefonen. En del blir sårade och det gör mig ledsen, samtidigt kan jag inte såra mig själv om jag ska klara den här löpningen. Jag behöver ge mig bästa möjligheterna och just nu ger jag för mycket av mig själv, det kostar. Jag har varit på iransk tv fyra gånger och en man håller på att spela in en film om mig, det ökar på trycket.

.

Många är nyfikna?

– Var jag än går vill folk prata och ta bilder, jag vet inte hur många telefonnummer jag fått av människor som vill ha kontakt och som pratar mer eller mindre dålig engelska. Nu låter jag som att detta är jättejobbigt – och ja, det är det ibland, men många är extremt trevliga och förstår mitt behov av att vara ifred.

.

Hur reflekterar du kring vad som händer med dig som människa under resan?

– Jag vet att den här resan kommer att förändra mig som människa, det är så mycket jag sett och upplevt som är annorlunda. Ta bara den enkla saken att en helt svartklädd kvinna i chador vill ta bild tillsammans med mig och att jag uppfattar det som helt normalt. Hade det hänt hemma i Sverige hade jag nog betraktat en sådan kvinna som väldigt annorlunda. Nu är hon helt normal. Bara den lilla grejen är stor. Jag kan inte svara på vad jag tror kommer vara annorlunda, det tror jag kommer någon eller några månader efter jag kommit hem, när jag fått tid att reflektera.

.

Vad mer har mött dig?

– Jag känner en smärta med Irans folk, och jag känner en samhörighet och en förståelse, trots att jag är medveten om att det är så otroligt mycket jag inte förstår i det här gigantiska, mångfacetterade landet. Se där, där är en lärdom till. Jag hade tidigare dragit hela landet och kanske till och med hela Mellanöstern över en kam. Det gör jag inte längre. Människor är precis lika lika och olika här som hemma. Det går inte säga si eller så om ett folk – som för den delen inte är ett folk, de är turkar, kurder, balucher, turkmener, Ilater och en massa annat.

.

Något mer du vill skicka med för den här gången?

– Jag tänker på lyckan att få leva i ett land där jag får klä mig, uttrycka mig och tycka det jag vill. Det är en lyx vi har.

.

Fakta // Kristina Paltén

Ålder: 44 år.

Familj: Sambo och hans tre barn.

Gör: Egenföretagare – föreläser och coachar. Ultralöpare som bland annat tagit världsrekord i att springa på löpband.

Bor: Gustavsberg, Stockholm. Kommer från Piteå.

Kristina Paltén listar sina fyra mest minnesvärda ögonblick (hittills): Ett. Två. Tre. Fyra.

1. Familjen som gav mig mat trots att de inte riktigt hade till sig själva. Det gjorde fruktansvärt ont och var samtidigt så generöst och vackert.

.

2. Kvinnorna i Ramsar som tog emot mig och gav mig en tavla där de tackade mig för att jag gör den här löpningen, för att jag visar att det iranska folket är vänliga. Det är så många som ber mig tala om för världen att de inte är terrorister. Det gör ont att höra.

.

3. Att efter många plasksvettiga dagar kasta mig i Kaspiska havet och att sedan sitta på balkongen, njuta av utsikten och känna mig fri. I området, som var omgärdat med murar och häck och en vakt, fick jag vara klädd som jag själv ville. Jag tänkte på hur värdefull den friheten är. Den är något jag tar för givet hemma i Sverige och inte alltid vet att uppskatta.

.

4. Ögonblicket när jag sprang genom ett mörkt stenlandskap, enormt vackert. Jag stod på en kulle, kände mig ett med allt runtomkring. ”Unity” är ordet som bäst beskriver den upplevelsen. Ingen tid, inget rum, bara enhet med allt och alla.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om