Ingers dotter Eva Lindberg är upprörd över situationen inom äldrevården. Under den gångna helgen kunde hennes mamma ha fått sätta livet till i den bitande vinterkylan. Det var 33 minusgrader i Hortlax när ett uppmärksamt barnbarn såg sin lättklädda mormor på en parkering.
- Barnbarnet hade besökt kyrkogården och var på väg hem. Då såg hon sin mormor stå ute bara klädd i sandaler, kofta och långbyxor. Mamma kände inte igen henne, men höll med om att det var kallt. Man förstår ju vad som hade hänt om hon inte kommit just då, säger Eva Lindberg.
Barndomsminnen
Det är långt ifrån första gången som Inger lämnar Hortlaxgården. I höstas var hon borta tre och en halv timme innan anhöriga hittade henne vid Fortlax.
- Mamma har ett lite dåligt knä, men behöver ingen rollator för att gå. Hon hade hittat en pinne i skogen och använde den som käpp när hon gick längs skogsvägen. Jag kände en enorm glädje när jag fick se henne, säger Eva Lindberg.
Som så många andra demenssjuka har Inger tydliga minnen från sin barndom. När hon ger sig ut på promenad är det nästan alltid uppväxtbyn Blåsmark som är hennes mål.
84-åringen är välkänd i trakten och brukar med jämna mellanrum få skjuts tillbaka till Hortlaxgården av bekanta.
- Hon är fräsch i kroppen och det är på grund av demensen sådant här inträffar. Under sommarhalvåret gör det inte så mycket - då kan det räcka med att bara ha en kofta på sig, säger Lindberg.
Stort intresse
Inger har bott på Hortlaxgården i cirka fyra år. När hennes man levde bodde paret på Öjagården, men när Inger blev änka ville hon flytta närmare sina rötter.
Då kunde hon besöka släktingar, handla på Ica och gå till kyrkogården på egen hand. Men demenssjukdomen blev sämre och Inger började allt oftare promenera mot Blåsmark.
- Vi har haft möten med både personal och boendechef om hur vi ska gå vidare. Det är kodlås på dörrarna till Hortlaxgården, men mamma har inga problem med att knappa in rätt siffror. Personalen är underbar och gör allt den kan, men de anställda är för få och hinner inte med när hon smiter ut, säger Eva Lindberg.
Hon har följt inlåsningsdebatten i media med stort intresse och har sin åsikt klar.
- Ytterdörrarna måste vara låsta. Det känns inte tryggt att ha mamma på ett boende när hon kan gå ut utan kläder på vintern. Det är visserligen larm på dörrarna, men personalen har inte en chans att bevaka alla utgångar. Det finns för många entréer på Hortlaxgården - man borde bomma igen alla utom en, säger Lindberg bestämt.
Smita ut ändå
Vid jul fick Inger ett nytt rum på Hortlaxgården. Det ligger närmare matsal och personal, men 84-åringen kunde smita ut ändå.
- Personalen gör allt de kan för att få det här att fungera. Jag förstår att den också är frustrerad när någon försvinner från boendet. De som jobbar har hjälpt oss att söka när mamma försvunnit tidigare, men de kan ju inte lämna alla andra boende utan tillsyn, säger Eva Lindberg.
Hon är som många andra anhöriga kritisk till ansvariga chefer och politiker.
- Alla partier säger att de vill prioritera skola, vård och omsorg. Det har blivit som ett mantra, men ingen vet vad det innebär. Det är som om äldrevården inte får kosta trots att de människorna har byggt upp vårt land. Vart tar egentligen alla pengar vägen, undrar Lindberg.