"En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva", säger Lena.
Tidig på sommaren 2019 fick Lena Risberg en kallelse i brevlådan hemma på Innimarksvägen. Hon hade fått en tidsbokning till en mammografi på samma dag som hennes ena dotters studentbal.
– Det var omöjligt att hinna den där dagen, så jag ringde och avbokade, berättar hon.
Tiden flyttades fram till den 13 juni, dotterns födelsedag, istället.
– Jag hade lika gärna kunnat ta en tid i augusti för jag var så stressad just då, men jag sa att jag kunde ta tiden i juni.
Inte långt efter undersökningen blev Lena uppringd på jobbet. De hade hittat något och det definitiva beskedet om bröstcancer kom dagen innan semestern.
Hösten året innan hade Malin Dufström Holmgren, som bor längre ner på Lenas gata, fått sin cancerdiagnos.
– Jag visste att Malin hade blivit sjuk, men jag kände henne inte. En dag var jag ute på en av mina promenader och då såg jag Malin och hennes hund Blixten, berättar Lena och fortsätter:
– Jag hade bestämt mig att det var nu eller aldrig. Jag ska ta kontakt.
Innimarkssystrarna har hunnit gå många mil vid det här laget. När Malins hund Blixten levde följde han också alltid med på promenaderna.
Det blev startskottet för Lenas och Malins vänskap.
– Efter det har vi gått en promenad i stort sett varje dag, säger Malin och visar en bild från en av alla deras promenader tillsammans.
I samma veva som Lena och Malin började lära känna varandra fick Ann Lindgren, den tredje på gatan, samma besked. Även hon hade fått cancer. Hon hade hört talas om att en granne – Lena – var i samma situation som hon själv men visste inte hur hon skulle ta kontakt.
– Man kan ju inte bara ringa på och säga "hej, jag hörde att du också har cancer". Men en morgon låg det här i min brevlåda, berättar Ann och plockar fram ett kuvert med ett handskrivet brev i.
En morgon låg det ett handskrivet brev med en inbjudan i Anns brevlåda. "Om du vill och känner dig redo hade vi blivit mycket glada om du orkar och vill följa med oss ut på dagarna".
"Om du vill och känner dig redo hade vi blivit mycket glada om du orkar och vill följa med oss ut på dagarna".
Sagt och gjort. Ann ringde upp Lena.
– Vi pratade med varandra i en timme och det kändes som att jag hade känt henne i all evighet. Jag kunde berätta hur jag kände kring saker, och du fattade precis, säger Ann och vänder sig till Lena.
På den vägen är det. Nu är de Innimarkssystrarna och de har daglig kontakt med varandra. Om någon inte kan vara med på grund av sjukhusvistelse ringer de andra upp via videochatt. En gång i månaden försöker de styra upp middagsbjudning och det bakas, badas och någon gång har det hänt att de dragit iväg på cykeltur till Blåsmark.
Ann Lindgren, Malin Dufström Holmgren och Lena Risberg, eller Innimarkssystrarna, bor på samma gata i Hortlax. De hittade varandra genom cancern och nu promenerar de tillsammans dagligen.
– Som man brukar säga, en dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva, säger Lena.
Genom vänskapen har de funnit ett stort stöd hos varandra. De berättar att en stor del av det jobbiga med cancern är väntan.
– Man lever tre månader i taget. Man vet att snart ligger det ett brev i lådan. Det är ångest varje gång man går till brevlådan och så ser man det där regionsbrevet. Direkt så triggar det igång något även om jag vet att det ska komma en kallelse, säger Malin.
– Man lever ständigt med att ha ett tungt moln över sig, men då har vi ju varandra tack och lov, säger hon.
Ann håller med Malin. Hon beskriver hur mycket vännerna betyder.
– När man har dödsångest, just innan man vet om det har spridits eller inte, det kan ingen annan förstå som inte varit med om det, säger Ann och tillägger:
– Jag hade nog inte klarat mig utan de här två.
"När man har dödsångest, just innan man vet om det har spridits eller inte, det kan ingen annan förstå som inte varit med om det", säger Ann.
Innimarkssystrarna berättar att det stundvis känns mörkt men att de alltid kämpar sig igenom det tunga.
– Särskilt i början undrade jag om det kunde finnas några tårar kvar men jag tänkte ändå, när jag mådde som sämst, att jag skulle gå ut varje dag om det så bara var till bron, säger Malin.
De vänder så mycket som möjligt av sjukdomen till det positiva. Utan cancern tror inte någon av Innimarkssystrarna att de hade lärt känna varandra.
Malin Dufström Holmgren, Lena Risberg och Ann Lindgren ser så mycket som möjligt från den ljusa sidan.
– De här är vänner för livet. De förstår vad man går igenom, men vi pratar ju inte bara om sjukdomen, säger Ann.
Personer i deras omgivning undrar ofta vad de samtalar om.
– Det vill de nog inte veta alla gånger, skrattar Lena.
När vännerna ses bjuds det på mycket skratt.
Något som Lena, Malin och Ann märkt av sedan de fick sina respektive diagnoser är att de inte längre skjuter upp saker. Samtidigt räds de inte att planera framåt.
Förutom att bättre ta vara på tiden har de också utvecklats på ett personligt plan. Malin berättar hur hon tuffat till sig och att hon nu vågar säga ifrån mer.
– Man blir ju förändrad av det här. Man kommer nog aldrig bli densamma, säger Malin.