En kylig vind drar fram under en mulen himmel i Hortlax. Påpälsade med täckjackor och paraplyn möts makarna Torsten och Else-Maj Hedman i varsin rullstol på Hortlaxgårdens uteplats. Mellan dem står en plexiglasskärm. Detta är första gången makarna träffas på tre månader.
– Vi hade svårt att höra varandra, och skärmen blåste omkull då och då. Det är bedrövligt att behöva sitta utomhus och prata med varandra genom en skärm, säger Torsten Hedman.
Bilden, som är tagen av parets dotter, bär vittnesbörd om hur covid-19 förändrat livet för älskande par i riskgrupperna. Under 66 års äktenskap har Torsten och Else-Maj alltid varit tillsammans. Makarna träffades i Pajala 1954. Som lärare jobbade de tillsammans på folkskolan i Kassa utmed Torne älv. Else-Maj undervisade i språk, Torsten i matematik och fysik. Tycke uppstod, och två år senare gifte de sig. Sedan dess har de aldrig varit åtskilda under någon längre period.
– Vi har aldrig varit så här länge ifrån varandra. Vi har alltid varit tillsammans.
50-talet var goda tider för lärare. Utbyggnaden av grundskolan gav många möjligheter till jobb. Makarna utbildade sig vidare, och sedan följde några år av flyttar runt om i Sverige. Slutligen landade man och hustru i Hortlax, där de båda fick jobb som lärare på Centralskolan. Under 70-talet byggde de sitt hus, där de bodde tillsammans i över två decennier. När Else-Maj sedan blev sjuk i demens under 90-talet såldes huset. Else-Maj flyttade till Hortlaxgårdens demensavdelning och Torsten flyttade in på det närliggande trygghetsboendet. Med endast en korridor mellan varandra har de kunnat träffats varje dag sedan dess.
– Men så kom det här viruset och ställde till det. Då kunde jag inte gå till henne längre. Jag släpptes inte in. De trodde att jag kunde dra in viruset på avdelningen. Våra barn får ju inte heller komma in, säger Torsten Hedman.
Mötet på den för dagen kylslagna uteplatsen utgör för Torsten Hedman ett undantag i den numera ensamma vardagen. När PT talar med honom har hans hälsa tagit en törn, och han befinner sig sedan en dag tillbaka på sjukhus. Trots att han är trött vill han prata om parets situation. Efter ett helt liv tillsammans berättar han att det smärtar att inte få vara tillsammans med hustrun.
– Vi träffades när hon var 21 år och jag var 23. Nu är jag 90 och hon är 87. Det känns hemskt, att vi ska behöva vara åtskilda i livets slutskede.
Trots att han förstår allvaret i pandemin tycker han att det borde finnas säkra lösningar för att träffas. Det av kommunen skapade systemet med bokningsbara tider för att ses vid en skärm har han inte hört talas om, och har inte vetat om att han själv kan påverka parets situation.
– Det visste jag inte om. Jag tycker att de borde ha talat med mig och frågat hur jag vill ha det, om jag vill kunna träffa henne. Det visste jag inte att det gick.
– Ännu bättre vore ju att kunna hålla varandra i handen. Vi närmar oss livets slut. Det är bistert.
– Jag tycker att gamla och sjuka blir dåligt behandlade. De borde kunna planera för det här. De har bra personal uppe på demensboendet, de är hjälpsamma, men de är väldigt få. Det här är en chefsfråga, och en fråga för politikerna.
Vad skulle det betyda för dig att kunna ses oftare?
– Det skulle betyda allt. Jag saknar min hustru.